Aftonbladet – 16 september 1861, sida 3

ee Suropa. resande mellan Förenta sta erna och Canada behöfvas sålunda inge pass. Unge Brakel Vid samma tid då man i Sverges hufvudstad upprest en minnesvård öfver de tappre Björneborgarnes chef under sista finska sriget, general v. Döbeln, har från Finland underrättelse ingått, att tvenne af de få än au qvarlefvande af den stolta -björneborgska skaran med döden afgått. Den ene af dem var öfverstelöjtnanten Berndt Aminoff, som, född den 22 Jan. 1790, afled den 20 Aug. innevaraude år, på Frantzila boställe i Kangasala socken. Han utnämndes til fänrik vid Björneborgs regemente 1806, och deltog med detsamma i fälttåget 1808 och 1809, hvarunder han var med i slagen vid Siikajoki, Nykarleby, Lappo, Kauhajoki, Hörnefors och Umeå, samt erhöll efter slaget vid Hörnefors Svärdsordens tapperhetsmedalj i guld. Efter år 1810 erhållet afsked, ingiex han 1812 i rysk fjenst, först vid kejsarens svit, samt derefter vid tinska värfvade regementena, der han blef kapten 1815, riddare af S:t Annee-ordens 3:dje klass 1527, major 1828 samt afskedad vid denna militärs upplösning 1831 med öfverstelöjtnantsgrad. Om den andre af dessa aflidna veteraner innehåller Helsingfors Tidn. under ofvanstående rubrik följande minnesteckning: I en af Finlands skönaste nejder lade nyligen sitt trötta hufvud till hvila en man, hvilken för icke mindre än 72 år sedan först hade ristat in sitt namn i Finlands krigshistoria. Kaptenen vid f. d. Björneborgarne Carl Adolf Brakel, åttatiosjuårig vid sin död, ar ingalunda mera den unge Brakel, såsom han kallades den blodiga dagen vid Porosalmi, der han skördade sin första lager, och hans Sungdomshetta? hade, såsom den store Döbeln då hoppades, tillräckligt wnnit Sstadgas med åren; men då vi gå att efter den vördnadsvärde veteranens esna anteckningar på hans grafilandsmäns minne upplifva några af hans krigiska bragder, låtom honom få behålla det namn, som var uns första äras. C. A. Brakel var född år 1774. Hans föräldrar voro kaptenen Otto Maur. Brakel (r 1808) samt Ulrika Regwvata Boije. Redan vid 13 års ålder hade han erhållit en korporals-lön vid Björneborgs regemente. Då följande år 1788 regementet samlades för att uttåga till det då begynnande kriget. lef han hemskickad såsom ännu för liten att kunna medtagas. Först om våren 1789 ick ha: begifva sig i fält till regementet, om då var förlagdt i Savolaks. Annu anågs han likväl oduglig att bestrida sin egen korporalstjenst, och han antogs derföre i stället till sergeant på extra stat och placerades på Wesilaks kompani. Redan den 11 Juni fick han deltaga i affären vid Kyro i Kristina. Endast två dagar sednare, den 13, inträffade drabbningen vid Poros:lmi. Döbeln nämner i sina anteckningar öfver detta slag — och ett bättre vittnesbörd kunde väl ej gifvas — Brakel bland dem, som coanska mycket d stinguerade sig, och til gger om unge Brakel, att han väl viar mycket kurage, men ock mycken barnslighet och att han har en medfödd djerf hett, samt uttalar den förhoppning vi redan anfört. Sjell har också Brakel till utgifva ren af de bekanta anteckningarne om och al von Döbeln lemnat en: skildring af sitt deltagande i Porosalmislaget, som hör til! de lilligaste. Han berättar der huru han med en fallen 1ysses granadörmössa ofvanpå sin egen hatt sprang emellan de från båda sidor hvinande kulorna, och huru den tappre Grönvall ryckte den ryska mössan från hans hufvud med förebråelsen: man kan vara modig utan att göra sig till en skott-taflat: huru han, under det han sprang med on rappor , träffade på löjtnant Thilman, densamme, med hvilken han hade följt ut till armån, liggande dödligt sårad, och huru han hjepte denne att blifva buren till en däld. der han blef förbunden, ehuru fåfängt; huru han stod vid Döbelns sida, då denne ble! träffad i pannan af en förflugen gevärskula. och huru det var han, som stödde den sårade hjelten, då han skyndade undan från kulregnet för alt komma i fä:tskärens vård. Sådana minnen hade den nu bortgångne ädle veteranen alt förlälja från sitt femtonde år! Vi låta honom sjelf fört 1lja om den ära, som blef önen för denna hans tidiga bjeltebragd: . Vid högqvarteret hade jag blifvit rekom menderad hos brigadehefen (vSted ngk) och fick den o ähtude utmärkelsen att som kurir framföra till konungen brigadcehe:ens rapport om Porosalmi-drabbningen. Vid Kyro hade jag förlorat alla mina kläder, de jag hade på mig voro ohyggligt smutsade, man kunde ej se hvad färg de gula benkläderna hade. Ingen: rock, ingen väst och su:tuten fusligt nedsudlad, isynnerhet af Thilmans och v. Dibelns blod. Jeg ville som en. godhet undanbedja mig denna beskicknin ; men Grönvall hindrade mig och försäkrade att i det ärende jag var stadd vore jag bäst klädd. Jag började märka, att Grönvall tagit en faderlig hand öfver mig Jag ee SM öjde hans råd och emotto? skrifvelTan från hänavartaret medfört lemta