Aftonbladet – 16 september 1861, sida 2

påy de lukta så herrligt4, och med dessa ord sträckte hon törnrosen mot Lavinia. (Jag tackar er — de äro präktiga, sade Lavinia, i det hon böjde ned sitt ansigte öfver rosorna; de förefalla dubbelt så vackra så sent på året.4 Ja, jag lyckades att få dem att blomma nu genom att låta den stå i drifhuset? tllade damen och satte ned krukan på vagnsgolfvet, för att kunna uppveckla th Times. Hon vände det ofantliga bladet och letade synbarligen efter någonting särskildt. hvilket hon äfven slutligen fann och med stort intress. började läsa. Hon blef emel lertid snart störd i sin sysselsättning, ty ban. tåget kom i rörelse och törnroskrukan vaggade af och an på ett betänkligt vis. Hon Sökte först att stödja den med tillhjelp af foten, satte den derpå bredvid sig och tog den slutligen i sitt knä; men detta sista för sök hindrade betydligt hennes läsning: den oroliga blomkrukan fordrade nemligen en hanil, för attstå stadigt, och den andra visade sig vara alltför otillräcklig att sköta det stora tidningsbladet.. Då Lavinia såg detta, bad hon att rosen måtte anförtros i hennes vård — ett förslag som naturligtvis väckte motstånd för det besvär det skulle förorsaka, men Lavinia försäkrade att det ej skulle blifva något besvär alls. f Jag skulle i sanning vara glad, om jag kunde vara er till någon nyttaX, sade hon så hjertligt, ja nästan bedjande, att den andra såg upp med en blick af glad öfverraskning, öfverlemnade åt henne den besvärliga krukan och återvände till läsningen af sin tidning. i . Under tiden studerade Lavinia det lilla ljufva ansigte hon hade framför sig. Det var ännu ungt och vackert, men dess behag bestod i något annat än ungdom och