Aftonbladet – 14 september 1861, sida 2

känsla, ogudlig tro, och der förbehåller han domen åt tanken, åt förståndet. Icke heller tror han sig vara okristen derföre, att han icke blott öfver hufvud förnekar oförnuftets rätt att vara bibeltolk och att i en gudfruktig ingifvelses djuptänkta ord och österländskt djerfva bildspråk skåda någonting annat än hvad der är eller taga bokstafven för andan, omklädnaden för väsendet, utan ock i kristendomsfrågor håller kristendomens egen stiftare för den ojemförligt högsta auktoriteten samt i följd deraf anser för ke rätt kristligt att begära eller kunna hafva gon annan Gud bredvid den allena sanne, öfver alla skiften af ljus och mörker, härlighet och förnedring evigt upphöjde och oförliknelige, hvilken såsom sådan af Kristus sjelf tillbads (min Gud, min Gud! — Fadren är större än jag), och till hvilken ende han bjöd hänvändas äfven sina efterföljares böner. (Så skolen I bedja: Fader vår 0. s. v.) den, hvilken han var kommen icke att bortskymma eiler undanskjuta, utan tvertom att renare och fullare uppenbara och förklara och närmare med oss förena, kort sagdt den, till hvars sanna kännedom och saliga gemenskap han ville föra en just derigenom trälsad, ifrån synden frigjord och ifrån döden till det rätta lifvet uppväckt mensklighet. Petri goda bekännelse: Du äst Kristus lefvandes Guds sem, är icke blott olika, utan (då tGud så väl enligt bekännarens ursprungligt judiska som enligt kristna begrepp är ett personli t nomen proprium utan pluralis, och ej ett hedniskt apellativum) oförenlig med den, som Thomas uttalade i tillropet: Min herre och min Gud!4 men också bemötas de så olika, att det till Petrus heter: Salig äst du, Simon Jona; ty kött och blod hafver dig det icke uppenbarat, utan min Fader, som är i himmelen, hvaremot den sinnefjettrade Thomas erhåller, efter han tydligen ej kunde mera bära, det varsamt tillrättavisande beskedet: Derföre att du såg mig Thomas, tror du; salige äro de, som icke se och dock trot — m. a. o. den saliggörande tron hvilar icke på det synliga, dröjer ej vid skepelsen, utan hon grundar g på och stiger upp och omfamnar det osynliga äsendet. Väl kunde en kortsynt betraktare vänta eller önska, att orden till Thomas varit mindre varsamma och på ett för sammanhanget mera omisskinneligt sätt uttalat sanningen; men å ena sidan har ju den af tillfället föreskrifna varsamheten i sjelfva verket icke åstadkommit någon skada, då hela bibelns lära likväl blef just den rätta, att Kristus är Guds son; hvarmed inför hvarje monoteistisk uppfattning borde vara omedelbarligen klart, att han icke på samma gång kunde sjelf vara Gud: å andra sidan har åter denna varsamhet medfört ett sådant gagn, att man icke kan undgå att deri skåda Försynens finger. Ty för de polyteistiska hedningafolken fanns nu intet afgörande hinder att i tGuds sor tänka sig en personlighet, som sjelf var Gud, och utan denna möjlighet hade de säkerligen lika litet kunnat vinnas för kristendomen och dymedelst efterhand alltmer genomträngas af dennas förädlande sedliga och religiösa inflytelser, som de någonsin skulle kunnat omedelbarligen eröfras af judendomen ; all utveckling är ju nödvändigtvis successiv och på hedningarnes ståndpunkt var en försinnligad Gud i sjelfva verket ett lika oafvisligt behof, som den för Askädningen uppritade figuren är ett oumbärligt hjelpmedel vid första inlärandet af matematikens sanningar, oaktadt dessa sanningar i sig endast gälla om det tänkta begreppet. Förargoms alltså icke öfver den milda återstod af en viss ogenomtränglig skymning, som både under religionsstiftarens lefnad fortfor att icke vilja vika ifrån hans utomordentliga personlighet och som snart derefter begynte skänka underlaget åt en öfvermensklig gloria kring den korsfästes bild, utan vördom fastmera hvad som var ctt vilkor, på det hedningarnas fullhet först måtte kunna ingå i det nya Gudsriket! Men äfven omskärelsens folk skall följa ditin; ty skymningen skall öfvervinnas af ljuset, och Kristusglorian — icke slockna, men — förmenskligas och blifva en vaken sanning i stället för ett halfdrömmande sken, då, för att hit lämpa Pauli! ord: Kristus öfverantvardar Gudi och Fadrenom riket och aflägger all herradöme och alla öfverhet och väldighet och varder sjelf undergifven Honom, som honom all ting undergifvit hafver; på det att Gud blifver allt i allom. Och då skall visserligen den förnuftsvidriga dogmbyggnad, som så länge och så välförtjent lutat till fall, ohjelpligen störta öfverända; men sjelfva kristendomen skall derföre icke vara förvandlad, utan tvertom, åtminstone hvad denna hufvudpunkt beträffar, återställd till den ursprungliga renhet, hvarmed hon lefde i sin stiftares själ, denne stiftares, som sjelf betygade, att han hade mycket öfrigt att säga de sina, hvilket måste tillbakahållas, emedan de ännu icke förmådde det bära. Men, torde någon fråga, om Jesus af Nazareth icke ansåg sig för Gud, huru kunde han då försäkra: Jag och Fadren äro ett, äfvensom: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: förr än Abraham var född, är jag, samt : Fader, förklara du mig med den härlighet, som, jag hos dig hade, förr än verlden vart? Att det förstnämnda yttrandet, som tillhör samma språkbruk, hvarigenom man och hustru förklaras vara ett, alldeles icke bevisar den talandes öfvertygelse att vara Gud, är klart redan deraf, att han kort derefter beder, att äfven lärjungarna måtte på samma sätt blifva ett med honom och Fadren (jemför Henrik Schartaus offentliga förhör pag. 464, frågan 15), samt af Pauli ungefär lika kraftiga betygande af sin enhet med Kristus, hvilken han likväl så bestämdt visste sig vara vida underordnad: Jag lefver, dock icke nu jag, utan Kristus lefver i mig. Med afseende på de begge sednare utlåtelserna må det tillåtas mig att fråga tillbaka: har ej långt före Kristus redan Plato uttalat den läran, att menniskan före sin jordiska födelse lefvat ett skönare lif hos Gud i väsendernas eviga verld, och trots en sådan åsigt likväl icke hållit hvarken sig sjelf eller andra menniskor för Gudar? Eller skulle en så irrig slutföljd väl kunnat undvikas af Plato, men icke af Jesus, endast derföre att den för båda gemensamma satsen hade hos Plato blifvit vunnen på spekulativ väg, hos Jesus åter långt omedelbarare genom den väckelse hans stora anda mottagit af hans folks upphöjda religiösa skrifter och:Johannes döparens predikan? Hvem är berättigad att påstå någonting för Jesus så nedsättande, då klara bevis för motsatsen föreligga? Emellertid utgör detta Jesu djupa och säkra medvetande, att menniskan till sitt väsende (sin ande, sitt sanna jag) icke är ett hittebarn af tiden, utan Guds af evighet födda som och hos honom i besittning af en oförgänglig härlighet, så litet någonting för kristendomen tillfälligt eller oväsendtligt, att deri tvärtom ligger hela kristendomens innersta kärna och den teoretiska grundtanke, ur hvars närmaste utveckling allt dess öfriga ursprungliga och sanna innehåll följdriktigt framgår. En sådan formlig utveckling skulle likväl på den tiden varit vida svårare att åstadkomma än nu, och låg öfverhufvud icke i Jesu afsigt; ty hvad —! !2 Han tvekta sig nästan höra sin harndamse.