Aftonbladet – 14 september 1861, sida 2

Hon tyckte sig nästan höra sin barndomsväns moder ropa henne vid namn och säga: Bed — och det skall varda dig gifvet.4 Hvarföre hade ej Lavinia bedt sin gamla vän om råd? Det hade varit så naturligt att hon skulle hafva gjort så redan i början afsina bekymmer. Hade det varit något fördoldt högmod som afhållit henne derifrån? Om så var, så hade hon så mycket större skäl att nu ödmjuka sig. Lavinia steg upp och skref ett långt bref till grefvinnan, hvari hon talade om alla sina fruktlösa försök, sina felslagna förhoppningar, sin ytterliga tröstlöshet för några timmar sedan och genom hvad medel hennes hopp och tillit till grefvinnan hade blifvit återväckta; hon anklagade sig öppet för otacksamhet och bad om tillgift, förklarade sig villig att antaga äfven den ringaste plats och huruledes hon var alldeles urståndsatt att nu kunna skaffa sig någon, såvida ej ett rekommenderande ord af en så ansedd dam, som den till hvilken hon nu vände sig i sina bekymmer, skulle underlätta hennes bemödanden. Detta, och mycket mera som vi utelemna, skref hon och undertecknade sig Lavinia Holywell. Det gjorde det unga, betryckta bjertat outsägligt godt att så få uttala sina länge hämmade känslor; hon sof härefter lugnt och godt och uppsteg nästa moron, stärkt till kropp och själ. Det första gjorde sedan hon klädt sig var att lägga sitt bref i närmaste breflåda. Då klockan var nära fyra samma dag höll en hyrvagn på gatan, midt emot mrs Pamplins hus, ccs ett högvext fruntimmer, vars ålder och anletsdrag voro dolda aren ät slöja; steg ur, gick öfver gatan, knacade på dörren och frågade med klar stämna efter miss Holywell. Vid ljudet af den