Aftonbladet – 28 augusti 1861, sida 2

produkter ur mineralriket, inga stora fabri: ker; våra exportvaror, spannmål och boskap. äro jemförelsevis värdefulla och lätta, införselsattiklarna till en del likaså, och intet ställe är rätt långt från hafvet. Våra jernbanors uppgift är derföre så olika med de flesta andra länders, särskildt att nämna Englands, som det väl är möjligt;och så vida vi skola hafva verkligt gagn af jernvägarne, måste vi bygga dem allenast med hänsyn till våra : behof och tillgångar, och endast då skola alla delar af landet kunna tillgodonjuta detta förträffliga kommunikationsmedel. v När vi se att den seländska jernbanan, som i medeltal befordrar omkring 700 personer och 17—1800 centner gods per mil i veckan och har en inkomst af vidpass 900 rdr pr mil i veckan, endast gifver ungefär 2N, procent, och att Gläckstadt—Elmhornsbanan med en medelinkomst af cirka 600 rdr pr mil i veckan endast gifver 4, proc. i ränta å anläggningskapitalet, så synes det ögonskenligen, att de föreslagna banorna i Jutland och på öarne skulle gifva ett ännu ogynsammare resultat, ifall de anläggas och drifvas efter samma system som de före: nämnda banorna. Det är icke sannolikt, att på någon af de påtänkta banorna på Seland och Fyen, i Jutland och Slesvig skulle, att börja med, kunna påräknas en större tradsport än 400 passagerare och 800 centner gods och kreatur pr mil i veckan, omkring hälften så mycket som transporten på den seländska banan. En jernbana, som egnar sig till en sådan transportmassa, till och med om denna skulle inom slutet af detta århundrade växa till dubbelt eller tredubbelt, kan anläggas och drifvas långt billigare, än man i allmänhet antager, då forslingen blott fördelas på täta, små tåg och vid banans anläggning tillbörligt afseende fästas på fölande: i 4) Pålokomotivbanor böra stigningar af ända till 1: 60 och kurver af 800 fots radie öfverallt tillstädjas, der man icke kan undvika dem utan betydlig kostnad. 2) Lokomotiverna böra hafva en efter tågens ringa vigt lämpad storlek. 43) Skenorna, underlaget m. m. böra göras i proportion starkare (d. v. s. i förhållande till lokomotivernas och vagnarnes tyngd) än som vanligen och efter regeln begagnas, för att OM minska den årliga under hållskostnaden. 44) Banorna böra vara i omedelbar förbindelse med städerna och hamnarne.4 Detta kan vara nog för att ådagalägga de insigtsfullas åsigter inom Danmark. När under loppet af sednaste riksdagen jag hade förlorat all förhoppning att jernvägsfrågan skulle få den lösning jag önskade, afreste jag till kontinenten för att icke behöfva strida för grundsatser, hvilka, ehuru riktiga och gillade af en stor del utaf nationen, majoriteten på riksdagen var bestämd att ?coute que coute? få förkastad. Egentliga syftemålet med min resa var att ännu en gång genom egen åskådning förvissa mig om det smala spårets företräde för banor i allmänhet uti ett land med Sverges förhållanden, men synnerligen för sidobanor. Till den ändan bereste jag och undersökte smalspåriga banor i öfre Schlesien, i öfra Österrike och Belgien samt Westfalen; och öfverallt öfvertygades jag. att för ett land sådant som vårt borde ännu icke på många år några andra banor än smalspåriga komma i fråga, till och med på de Jänga linierna, men bestämdt aldrig säsom sidobanor. Jag hade tillfälle att samspråka med en mängd högst utmärkta ingeniörer och mekanici om lämpligheten att använda banor med 3 6 spårvidd, vid vissa tillfällen såsom hufvudeller stambanor, men alltid såsom sidobanor. Många af dessa herrar, hvilka blott flyktigt tänkte på ämnet, sade, att svårigheten, som uppstod vid detta system, vore hufvudsakligast: 1) Omkostnaden och tidsutdrägten vid omlastningen, och 2) Svårigheten att på lokomotiv med så smalt spår kunna konstruera ångkittlarne med tillräcklig eldyta. De deremot, hvilka gåfvo sig tid att närmare intränga i saken eller sjelfva lagt hand vid ett sådant system, sågo icke allenast icke någon svårighet deruti, men erkände, att det vore det enda rätta att rekommendera i ett land med Sverges ställningar och förhållanden. . Så t. ex. gaf mig baron von Weber (i förbigående sagdt ende sonen till Carl Maria von Weber) en liten afhandling, den han skrifvit för e.t par norska ingeniörer, hvilka reste i och för jernvägarnes räkning och på allmän bekostnad, och hvari han starkt anbefaller smalspåriga banors införande i Norge. Detta yttrande af honom; som är generaldirektör för de sachsiska jernbanorna och som författat så många förtjenstfulla skrifter inom jernvägsfacket, torde svårligen kunna jäfvas af någon. Han tillrådde kraftigt att icke i Sverge frångå det smalspåriga systemet, åtminstone icke för sidobanorna. DÅ En ingeniör, som jag länge känt i Österrike och som studerat nästan alla vigtigare jernvägslinier i Europa och Amerika, gjort undersökningarne för den så kallade Semmeringsbanan — Wien—Triest — och för vestra eller 8. k. Kayserinn Elizabethsbanan — Wien—Miinchen — och som nu är departementschef för de allmänna arbetena i Österrike. Sections Rath Loehr, sade mig, att så l öfvertygad är han, det endast smalspåriga banat STA Fda hvilka naeca. I sådana länder