Aftonbladet – 26 augusti 1861, sida 2

— Om ett misslyckadt björnskalli Jerfsö skriffer ed insändare till tidningen Helsingen: Den 14 dennes afdrefs ett björnskall i Jerfsö ocken med anledning deraf att björnar åtskiliga gånger rifvit kreatur, och alltsom oftast isat sig alldeles invid gårdarne, föga skygga ör både menniskor och bebodda trakter. För utt afhända sig dylikt sällskap begärde jerfsövönderna hos länsmannen allmän skallgång samt utt Undersviks socknemän skulle deltaga såsom le der vore närmaste grannar och åtskilliga gånser haft påhelsningar af de sjelfbjudna gästerna. Skallgången blef beslutad och dag utsatt, men j, såsom vanligt i dylika fall, publicerad från oredikstolen, utan medelst budkafle från gård ill gård; derom må då vara mindre att säga, nen att länsmannen icke allenast sjelf tilltror sig att vara anförare för skallet, derfill han visade sin kompletta oförmåga genom en alltför oriktig uppställning af skallarmarne och för itet meddelande, utan äfven genom sin oförarliga liknöjdhet, först och främst genom att ej underrätta Undersviks socknemän om jerfsöboernas beslut (länsmannen i Undersvik visste ej af någon skallgång och var derföre ej närvarande, hvadan undersviksbönderna fingo ordna sig sjelfva), utan äfven genom att långt innan skallet blef slut helt och hållet aflägsna sig derifrån, gå hem och öfverlemna allt åt sitt öde, är i högsta grad klandervärdt; derigenom fick folket hopa sig inne i de gårdar som lågo i deras väg fär att förpläga sig, lemnande halfva fjerdingsvägsöppningar straxt innan skallet var framme vid slutpunkten, stranden af Kalfsjön, och på så sätt icke allenast gäcka allas storartade förhoppningar på de 4 gånger under skallet synliga björnarna, utan äfven låta alla de uppbådade 7 å 800 man förgäfves bortkasta sina 2 å 3 dagsverken under sjelfva skördetiden. Då insändaren för ett par år sedan i denna tidning läste om ett dylikt björnskall i Regnsjö socken, bortfuskadt af en länsman, synes det ej ur vägen att fästa vederbörandes uppmärksamhet derpå, att, då länsmännen ej sjelfva förstå att rangera om en skallgång, de förständigades att, ehuru närvarande för ordningens upprätthållande, anlita länets jägeribetjening, som vid detta tillfälle fanns 37. mil derifrån stationerad, utan att blifva underrättad, att uppgöra. planen och verkställa densamma; ty det är verkligen sorgligt att se huru allmogen den ena gången efter den andra får förgäfves bortkasta flera tusen riksdaler, och det är derföre ej underligt att de hysa så litet förtroende till skallgångar, utan hellre tiga och lida och måste se sin redbaraste egendom, hästar och andra kreatur, gifna till ett rof för odjuren. Vår Herres vägar äro förunderliga, säger Syrak; så ock björnens någon gång — ja också skallanförares! Då länsmannen hemgick -från den framåt drifvande skallarmen och passerade igenom skallplatsen, tyckte väl björnen, att anföraren för hans alla skrikande förföljare såg bra litet mordisk ut, klädd i käpp, hvarföre björnen helt vänligt närmade si hönom, förmodligen för att på sitt sätt tacka honom för de stora öppningar som blifvit beredda åt honom och hans sällskap för att oskadde komma undan; förmodligen har väl länsmannen då framtagit battongen för att ingifva respekt; nog af — båda herrarne skyndade hvar till sitt hem. — Södertelje Tidning för förliden lördag berättar: Sistl. lördags morgon tilldrog sig uti mjöl handlaren Lindbloms gård här i staden en beklaglig olyckshändelse. Lindblom jemte fyra arbetskarlar var sysselsatt att uti -en nyss hvälfd källare nedtaga de i och för hvalfvets uppmurande anbragta träbågar, då, efter det de närmast utgången befintliga tvenne bågarne blifvit nerslagna, hela hvalfvet med den derofvanpå dagen förut lastade och hårdt tillpackade grusmassan rasade ned. Lindblom, som stod nära utgången och ungefär under midten af hvalfvet, erhöll väl åtskilliga skador i hufvudet samt ryggen, dock ej värre än att han nu kan varauppe och i verksamhet, men förblef likväl stående, ehuru med fötter och ben hårdt inklämda iden nedstörtade stenoch grusmassan. De fyra arbetskarlarne, hvilka voro: Johan Bergström, som uppmurat hvalfvet, Erik Eriksson från Grödinge socken, Pettersson här i staden och Carl Fredrik Andersson från Skjerfsta, begrofvos deremot helt och hållet under ruinerna. Gräfning anställdes genast och efter några ögonblicks förlopp pe träffades de, dervid Carl Fredrik Andersson befanns vara död, troligen af erhållna svåra skador i hufvudet, i förening med qväfning. ÅA muraren Bergström hade ena fotefr blifvit så illa massakrerad att benet afbrutits och ena delen deraf sköt ut under fotsulan, men han var likväl ännu vid lif. De två öfriga hade äfven fått åtskilliga skador, ehuru icke lifsfarliga, men som dock sätta dem ur stånd att för längre: tid arbeta. Den ihjelslagne mannen Andersson efterlemnar, i mycket fattiga omständigheter, en sjuklig hustru med fyra små barn, af hvilka det äldsta är 10 och det yngsta 1 år gammalt. Muraren Bergström, som aflördes till -serafimerlasarettet i Stockholm samma dag som olyckan timade, var ogift; de öfriga tvenne hafva hustrur. Vid hållen undersökning har anledningen till den olyckliga händelsen icke kunnat utrönas; men ryktet vill veta, att okunnighet och vårdslöshet här skola varit orsaken till menniskolifs spillande. Härvarande badgäster hafva redan gjort en insamling åt enkan Andersson och de vid lif varande skadade karlarne. — Från Weziö skrifves den 19:de i stadens tidning: Ett brusande ovädå urladdade sig i tisdags eftermiddag ånyo öfver dessa trakter, likväl icke med samma förstörande verkningar inom sjelfva staden som föregående tisdagens, men med ovanligt våldsam häftighet i vestlig riktning härifrån, företrädesvis, så vidt oss ännu är bekant, inom Sunnerbo och medlersta -delen af Allbo härad, der isynnerhet orkanen anställde hvarjehanda förödelser. Förmiddagen var qyvyalmig och termometern visade ända till 28 grader Celsii. Vädret var då så lugnt att knappt ett löf rördes. Men vid 3:tiden öfverdrogs plötsligen vestra horisonten af ett olycksbådande moln, samtidigt med hvilket en i styrka oupphörligt växande storm röt öfver fält och skogar. Mörker öfverskyggade jorden, ljungeldar genomkorsade rymden 1 alla riktningar, åskan dånade starkt och ur de tunga skyarne strömmade regnet ner i störtskurar. Jord och himmel insveptes i ett så oredigt dunkel att endast de närmaste föremålen kunde skönjas. Träd afbrötos eller upprycktes med rötterna af den rasande orkanen och tegelpannor flögo från hustaken som lössläppta näfverlappar. Till och med sekelsgamla ekar af 8 fots omkrets kullstörtades af vindstötarne. Den EET AST ANSE FOEE ANSATT åter kunna våga göra ett besök hos sin beskyddare vid Place Royale. Mr Pertuis motTT mm Orm oo 7 oo 0 FO