Aftonbladet – 22 augusti 1861, sida 2

följdes af skymning och mörker. Få delar af Europas historia äro i allmänhet mindre kända än Sverges, men det oaktadt äro visserligen tre svenska monarkers lefnad och bragder mera bekanta än de flesta andra koaungars. Vi kunna väl ej säga att konung Carl XV, som nu gästar detta land, spelar en Carl XII:s eller en Gustaf Adolfs roll, men det är i alla fall någonting ovanligt att se en svensk kung i England, och bland krönta hufvuden finnes intet, hvars härkomst är mera märklig än vår kunglige gästs. Carl XV, Sverges, Norges, Göthes och Vendes konung, ger genom sjelfva denna titel tillkänna sin krönas ålder, men sjelf är han sonson till en fransk grenadier som för omkring 80 år sedan stred emot oss i Indien och som under revolutionskrigen steg ur ledet upp till de högsta militära grader. I början af detta århundrade fanns det mer än ett exempel på sådan upphöjelse. Under det Napoleon fullföljde sitt syftemål att återupprätta ett vesterländskt kejsardöme, utdelade han med frikostig hand troner och furstendömen åt sina generaler; men fastän Bernadotte icke just var ibland hans favoriter och fastän hans upphöjelse på tronens trappa skedde i följd af märkliga omständigheter, var det den enda upphöjelseaf detta slag som öfverlefde kejsardömets fall. och blef erkänd af hela Europa. I mycket är historien dunkel hvad de svenska angelägenheterna rörer, och detta blir troligen aldrig klart; men det veta vi alla att år 1808, då Gustaf IV Adolf bar svenska kronan, gjorde ryssarne ett. anfall på den svenska provinsen Finland. Det oblygt erkända och samvetslöst fullföljda ändamålet med intallet var tydligen att eröfra landet. Svenskarne kämpade tappert till en tid och lyckades tillfoga fienden åtskilliga nederlag, oaktadt de måste retirera. England ställde sig också på deras sida, och sir John Moore sändes till Göteborg med 10,000 man. Det kunde dock föga annat uträttas mera än demonstrationsvis, och emedan britiska kabinettet just då hade ånyo fattat beslutet att på pyreneiska halfön gå Napoleon till mötes, så blef expeditionen återkallad och sir John och hans trupper förda till Portugal. Ryssarne togo cillfället i akt att förnya sina anfall, och slutligen måste det länge efterfikade landet afstås åt czaren. Härintill är det ingenting synnerligen ovanigt, men hvad som nu följer är det desto mera. Svenskarne voro naturligtvis i hög grad uppretade öfver styckningen af deras land och fulla af häpnad öfver Rysslands: inkräktningar. De voro också missnöjda med den regering, under hvilken motgängarne varit så stora, men ehuru konungen icke egde särdeles stora förmögenheter tyckes han Likväl icke ha förtjenat ett så oerhördt svårt straff som man lät honom undergå. Han var förflugen och dåraktig, hans tankegång och planer voro ej riktigt sammanhängande och han var måhända ur stånd att taga en klar öfversigt af sin s ällning; men: han var oförskräckt och sitt fädernesland tillgifven, och ej oskickligare än många af sina samtida till att styra ett land under bekymmersamma omständigheter. Svenskarne kommo dock väl hastigt öfverens om att konungen vore hinderlig för deras säkerhet och de beslöto afsätta honom. Gustaf blef helt knapphändigt jagad ifrån tronen kvappt ett år efter krigets utbrott, utan vigtigare skäl än de ofvan angifna och med så liten uppståndelse att alla Stockholms teatrar höllos öppna samma dag som revolutionen försiggick (!). Så!nnda var Sverges gamla kröna ledig och de sammansvurne visste knappt hvad de skulle göra med den. Först erbjödo de den åt hertigen af Glocester, men britiska regeringen var nog förståndig att inse a:t det icke skulle anstå det legitima England ait lägga sig till kronor i Skandinavien, och således afböjdes tillbudet. Svenskarne kände sig då före hos Napoleon, men han hade alla händer fulla förut och mottog ej bjudningen ). Slutligen blef den afsatte konungens broder, hertigen ar Södermanland, utkorad till hanseftertfädare och ständerna bekräftade detta genom att törklara Gustaf IV Adolf och hans arfvingar för everldliga tider kronan förlustige. Åtgärden var lika lycklig som snabb. Den har aldrig blifvit omgjord, och den har förskafiat Sverge goda och omtyckta regenter intill den dag som är. Ännu återstod ett steg atttaga. Dennye konungen var barnlös och den en gång utsedde tronarfvingen dog hastigt. Vid utseendet af en ny vände svenskarne ånyo blicken utåt. Napoleon sjelf vägrade att blanda sig i saken, men de svenska statsmännen sågo ändå begärligt åt Frankrike. Vid Östersjöns stränder låg en stark fransk här, och i spetsen för den stod Bernadotte, dåmera marskalk af Frankrike. Hans humanitet mot en tillfångatagen svensk trupp hade förskaffat honom ett godt namn i Sverge; han var ryktbar krigare, skicklig admini-stratör, ansågs stå väl hos kejsaren och var nära till hands ). Svenskarne valde derför Charles Jean Bernadotte; prins at Ponte ) Det behöfver knappt sägas att, så vidt här är kändt, hvarken hertigen af Glocester eller Napoleon varit erbjudna svenska kronan. -. ) Äfven här har Times gjort sig skyldig till några inadvertenser, såsom läsaren finner. B:s anm.