Aftonbladet – 20 augusti 1861, sida 2

sömdt mot min axel, hade hon börjat gråta. Jag kände mig djupt rörd, och jag tog hennes händer i mina. 4I himlens namn, mamsell Elisabeth, sade jag till henn2, var då ej så tröstlös. SAck! huru skall jag våga visa mig för min farbror?4 mumlade hon. : a Pri genast upp, han fär ingenting veta. ag törs aldrig; betänk att han kan vara der... Om han skulle få se mig! ... Nå ja! är det då, på det hela, någonting ondt uti att ha gått ned i vår trädgård för att se på blommor. Han skall icke tro mig; jag känner honom. . Williams! han är i stånd att jaga bort mig. Den tanken att hr Koffmann kunde jaga bort sin brorsdotter förorsakade mig en känsla af glädje i stället att förskräcka mig; jag vet icke säkert hvad jag föreställde mig i detta ögonblick, men jag kunde icke hindra mig att svara: Nå väl! så mycket bättre ! . Mamsell Elisabeth gjorde en rörelse af öftverraskning. SAck! om ni ville, fortfor jag, min far och mor äro så goda! och ni skulle vara mycket lyckligare hos oss. än i er egen familj. . . Jag vet ej hvad hon trodde, men hon studsade och aflägsnade sig förvirrad ifrån mig; jag var rädd att hafva förolämpat och jag kände mina ögon fyllas med tårar. Förlåt, mamsell, sade jag, joag, talade som en. dåre; jag vet nog att det är omöjligt och attmi ej skulle vilja letva hos fattigt folk som vi äro. Ack,. alltid! ropade hon och föll i mira armar. Henres ton trängde mig till hjertat.