Aftonbladet – 20 augusti 1861, sida 2

erinra om den pourparler, som då egde rum emellan folket och Turst Gortschakoff. Fursten ville att folket skulle gå hem, hvar och en till sig, och folket svarade: vi äro hemma hos oss, men trupperna äro icke hemma här; låt dem gå hem till sig! Saken slutade, som vi-veta, för den dagen, dermed att trupperna drogos tillbaka och folket hurrade för furst Gortsehakoff. Men nu komma scener och handlingar, dem det ej är angenämt att beskrifva; men — sanningen måste fram, sanningen skallfram — den skall fram till det land, der en Engelbrekt blödde och en Wasa stred för frihet, sanning och ljus; till det land, som bebos af ett ädelt, tappert folk och som styres af en ädel, tapper konung! — Och: derföre: må dementier fritt slungas ut från öster till vester — i norden känner man, hvar sanningen bör sökas! Nordens folk skall tro osl—-— — Det gräsliga i det blodiga dramat den 8 April och det hemska vi upplefvat denna och några af de följande dagarne får en ännu hemskare färg, då man besinnar följande tvenne oms ändigheter: 2 Efter demonstrationen den 7 April önskade myndigheterna, och denna önskan ökades ännu mera efter ett från Petersburg inhändigadt telegram — myndigheterna önskade ett tillfälle att Cqväsa upprorsstiftarne, mgifva skräck och återtaga det slaknande väldet. Derföre underlältades folksamlingen den 3:de; hemliga agenter, hemliga spioner, hvaraf några för tillfället klädda i polsk nationaldrägt, skickades omkring i staden, för att locka folket tillsammans. Dessa usla handtlangare gingo in på krogarne och till många af de fattige och inbillade dem att de penningemedel, som blifvit samlade i och för uppresandet af monumentet öfver de 5 för fosterlandet fallnes graf, skulle utdelas den 8 April vid slottet. Detta var en nedrig lögn; nu kommer den andra nedrigheten: b) Den 7:de på aftonen stiftades af myndigheterna den lag, att den, som ej gick undan från gatan efter tredje trumhvirfveln, skulle betraktas som landsförrädare och ögonblickligen skjutas! Men denna författning delgafs ej befolkningen i Warschau, innan den tillämpades. om så den 8 April: en mängd sämre folk, synnerligen tiggare, samlades utanför slottet, dessa sednare i hopp att få de utlofvade almosorna ; bättre personer, som kommo gående och ej visste hvarom fråga var, stannade och ville se hvad som var på färde. Plötsligt kommo trupper ut; — en trumhvirfvel slogs; folket, som var vant att det trummades då någon proklamation eller kungörelse skulle uppläsas, stannade för att lyssna. Efter andra trumhvirfveln stegrades nyfikenheten ännu mera och vid den tredje lyssnade alla med spänd uppmärksamhet på hvad som komma skulle. Då kommenderades plötsligt anläggning och fyr! Tusen musköter afskötos emot den tätt sammanpackade folkmassan. Qvinnor och barn, fattiga och rika sprungo förtviflade om hvarandra, för att komma undan; men kosackerna voro genast till hands att fullborda blodbadet. Detta var den 8 April 1861. I nittonde seklet i Europa har detta passerat... Europa tiger; Europa höjer på axlarne och skickar trupper, missionärer och penningar till Syrien; men att polska folket mördas och slagtas på gatorna i Polens hufvudstad — det kommer ej Europa vid! Europa vet det ej! Men det var icke nog med massakern den 8 April. Under flera af de närmast derpå följande dagarne rådde en pinsam osäkerhet i staden och de oförsvarligaste grymheter och de skändligaste dåd föröfvades af soldaterna på öppen gata. Kosackerna spetsade barn, som voro klädda i den polska nationaldrägten; äldre personer utplundrades och mördades, hvarefter deras kroppar inlindades i bastmattor och kastades i Weichseln. En mängd personer arresterades och skickades till Modin eller andra fästningar, ofta utan att de sjelfva visste hvarföre. En kryddkramhandlare, som har sin: bod nedt emot domkyrkan, skulie besöka en bekant, hvilken bodde på andra sidan slottsplatsen, i Krakau-förstaden. Han visste icke att det var förbjudet att gå på gatan, men fick derom en obehaglig upplysning och en bitter erfarenhet. Mannen arresterades nemligen, fördes till högvakten och afskickades till Modlin, der han fick sitta nära 6 veckor innan han förhördes, då det upplystes att han ingenting ondt gjort; men detta utslag fick han först 2:ne veckor derefter, då han lössläpptes och erhöll 1 (en) rubel s:r i reseersättnmgsmedel för återresan till Warschau. Han bade således med 2 månaders fängelse fått plikta för kitsligheten hos en okunnig, rå soldat. Under tiden hade lyckligtvis en god vän till honom sett efter hans bod, så att den icke blef utplundrad; men att rörelsen alltid förlorade på husbondens frånvaro, förstås lätt. Då jag, efter hans återkomst till Warschau, frågade honom huru han var till mods i fängelset, svarade han med mycken hofsamhet: åh, jag visste att så otaligt många af mina landsmän delade sam: ma öde, oeh dessutom vederfors mig ingenting annat ondt, än att jeg var beröfvad friheten; och att jag icke visste huru länge jag skulle sitta der, tillade han i en ton, som vittnade tillräckligt om den ångest han utstått. Polismyndigheten låg under dessa dagar helt och hållet i truppernas hand; dock har : ör TR RR RA SA AR KA TD ALL