Aftonbladet – 20 augusti 1861, sida 2

a ag PR ARN ej reda för hvarföre mamsell Elisabeths när varo gjorde mig så lycklig; jag njöt deraf som barn njuta af solen; jag var sorgsen då jag ej såg henne, glad så snart hon kom. Det var på samma sätt med henne, och vi hade ofta inbördes tillstått huru oumbärliga vi voro för hvarandra. En afton då mamsell Elisabeth temligen vidlyftigt hade berättat mig huru olycklig hon var hos sin farbror, och Jag blifvit helt upprörd genom at höra derpå, hade vi fördröjt oss längre än vanligt; plötsligen hördes röster på terrassen: man ropade Elisabeth. sGud! det är min farbrorX, sade den unga flickan förfärad. östen kom allt närmare och lät uppretad. cOm han: ser mig här, är jag förlorad, upprepade hon. Williams, hvar skall jag gömma mig? Jag drog henne in i löfsalen; nästan i samma stund syntes hr Koffmann på terrassen, med en af sina söner. d Hvar har hon då gömt sig, den eländiga?4 ropade han; hon är icke här, och likväl; der ligger hennes söm på gräsmattan. r Hon är kanhända hos grannenX, anmärkte skrattande den unge mannen. Elisabeth darrade och tryckte sig närmare till mig; men hr Koffmann höjde axlarne. Det är visst tid att skämta nu4, sade lian med en röst som röjde dåligt lynne; se efter om hon möjligtvis är i kiosken, jag-skall ännu en gång söka henne i trädgården. Vid dessa ord aflägsnade sig begge. De äro borta4, sade jag åt den unga flickan. Men hon hörde mig icke; med ansigtet