Aftonbladet – 16 augusti 1861, sida 3

allt understöd eller uppmuntran af de på stället auktoriserade och patenterade myndigheterna; med: ett ord, att vermländningen alltjemt varit sin egen lyckas smed. Det bör kanske häricke alldeles med tystnad förbigås att fremlingar, de der haft svårt att annorstädes taga sig fram och hitkommit till Wermland för att söka bröd, funnit rikedomar, väl inseende, men utan att pligtFERLg erkänna, att denna framgång, till stor del, haft sin grundorsak uti beröringen med ett ädelt, trofast, öppet, arbetsamt och hurtigt folk. Om denna inympning af främmande qvistar på den gamla stammen varit till provinsens fromma eller skada, lemnar jag osagdt. Jag talade om våra närvarande kulturförhålländen och det inflytande, som sönerna från Olof Trätäljas land haft på dem. Slå upp vår samtids historia, och nästan på hvarje blad möter SR namnet af on vermländning, nb. då der är fråga om civilisationens segrar, Linn, den odödlige blomsterkungen, hade för alltid nedlagt sin blomsterspira. . Sörjande och öfvergifven irrade den svenska Flora uti våra dalar och Få våra berg, sökande sin försvunne älskling och beskyddare. Hvem var det som då icke blott räckte den öfvergifna sin hand till stöd, aftorkade hennes tårar, bjöd henne sitt hjerta, utan ock hopsamlade de:af hennes hand kringspridda blommorna och band dem slutligt till en brudkrans åt hennes eget ljuslockiga hufvud? — Det var vermländningen Göran Wahlenberg. Hvem var det Carl XI, bland alla sin tids lärde, utsåg att skrifva text till Dahlbergs Suecia antiqva et hodierna? Det var nordens polyhistor, den såsom vetenskapsman, estetiker, vitterhetsidkare oeh psalmist lika utmärkte vermländningen Petrus Lagerlöf från Fryksdalen. Hvem var det som först här i landet gjorde 0s8 bekanta med luftpumpen och elektroforen? Det var, om vi få tro Ståhls anteckningar, vermländningen och bondesonen Nils Efraim Nyberg från Nyeds bergslag. För omkring ett halft århundrade sedan på en konstutställning i Rom, den eviga staden, hvars murar. veta mer än våra lärda, gjorde ett sculpturarbete, föreställande Bacchus som. barn, ett stort SEKT Man ordentligt trängdes om konstverket för att beskåda: det, man täflade att prisa dess många förtjenster och frågade efter artistens namn. Då anmälde sig, såsom fader till barnet, ynglingen från Filipstad, den sedermera i vår konsthistoria odödligvordne Byström, gratiernas förtrogne, som likväl slutade med det förräderiet att åt den kalla marmorn anförtro de hemligheter, dessa behagens oförsigtiga döttrar uti en obevakad stund hade blottat för sin älskling. Det icke minst bemärkelsefulla hos Byström var, att den till Olympen återflydda vinguden skulle på nytt igen lockas ned till jorden af en son från den bygd, der ännu ingen drufva hunnit riktigt mogna, då jag undantager rönndrafvan. Blödande och hopplös, vid branten af sin undergång, satt Svea, väntande att se sitt rike inkräktadt af barbarer öster ifrån. Hvar uppgjordes planen till fosterlandets frälsning? bränd bergen i Wermland! Hvem var det som med vad till de stora döda, till den gamla svenska friheten och äran bad sina landsmän i de mest bevekande ordalag ait icke förtvifla, att ännu icke se allt förloradt, fördref vankelmodet och för att nyttja hans eget talesätt: sjöng kraft i millioner. så att hvar hand elektriserad grep efter svärdet? — Det var vermländningen och folkförtjusaren Esaias Tegner, som med sin sång till landtvärnet hade fått nationen att resa sig såsom en man. Och sedan dess, hvilken lyra i verlden har så allsvåldigt inverkat på sitt lands bildning, som hans, och på nationalkänslan isynnerhet! Länge hade vid ett af våra vetenskagliga högsäten det scholastiska möglet och darimet! van prydt dess lärösalar ; länge hade der pedanterie: offrat åt slentrianen — då vermländningen Eric Gustaf Geijer steg fram och till de öfverkloke gubbarnas bestörtning och harm öppnade fön sterna-i dessa af innestängd luft halft förpestadc rum. Det var han, som ryckte fjettrarna frå forskningens vingar, visade, med eget exempel. vådan af att blindt hänga fast vid föråldrad maximer, vid det murkna gamlas utslitna teorier och manade; äfven med eget exempel, till sjelf ständiga utflykter i andens oändliga riken, och att framförallt stå upprätt i lifvet och ändå var: ödmjuk. Fastän längesedan bortgången ifrån oss, står han ännu andligt litslefvande midt iblanc oss, som vår vän och lärare, och hela Svergt fortfar ännu att, som förr, vara hans lärosal. Men hvarföre vädja till våra skrinlagda store minnen, då vi hafva allt skäl att känna oss till fredsställda ötver det värdiga sätt, hvarpå vå fädernebygds anseende uppbäres i våra dagar a: dertill fullt kompetente, inom våra berg född: uppfostrade söner af det gamla jernbin arlandet. vc har t. ex. af alla nutidens svenskar för kristendomens. försonande ider längst in i he. dendomens läger och der gjort dem fruktbäran de? Det sannskyldiga svaret på spörjsmålet skali utfalla: det har vermländningen och missionö ren Fjellstedt. Hveni har, såsom ingen föregångare det för mått, gjort den svenska häfdaforskningen, popu: lär, d. v. s. uppväckt hos sjelfva kärnan af sven ska folket, allmogen, ett lefvande begär efte; kännedomen om hänförflutna tider, samt sålede: på det mest välgörande, ja, på det mest storar tade vis inverkat på den allmänna folkbildnina jet skall följa: vermlänningen Ander: ryxell. Viveta en och hvar, mine herrar, att ingenting mera bidreger till civilisationens framgång och samhällslifvets blomstringän -lättheten fö: mennislorna att kowima i beröring med hvarandra. Associatiod heter dagens lösen; och ju ha stigare ideerna kunna göra sig förnimbara och åt sig vinna terräng, individerna i åsigter mötas för att koncentrera sina krafter, att åt gemen samma sträfvanden gifva understöd — ju me skall söndringens ande se. sina beräkningar öfve-korsade att så småningom få se vår planet förvandlad till ett; oordningens och dejlössläppta lidelsernas pandemonium. Men för menniskorna, då de sköla sätta sig i personlig rapport med hvarandra, finnas blott tvenne vägar att färdas, nemligen: sjöoch landÅrg ty, mina herrar, jag anser tännu icke luftballongen såsom ett säkert fortskaffningsmedel, och varnar derföre för allt experiment I den väen. 8 Nåväl, låtom oss Begifva oss af, till vatten eller land, allts.m ni behaga... Besluta vioss för det förra och gå om. bord på första ångbåt, frågande. kaptenen hvad det är för en ostyrig tingest, som i skeppets akter laborerar och uppgrumlar kölvattnet samt framdrifver fartyget med fogelns hastighet, så svarar man oss: kors, vet ni icke hvad hela verlden känner, att den der arbetande jernskåfveln är vermlänningen John Ericssons vidiberömda propell? Välja vi åter landsvägen och begifva oss af till första jernvägsstation, för att der taga plats i någon af vagnarna, åter spörjande: hvem här varit framme och icke blott anlagt den smakfuila vägen, förspänt ekipaget, uppbyggt de prydliga bangårdarna m. m. utan gjort det hela komfortabelt och fullt motsvarande dylika inrättningar i främmande länder, så kostar man endast på oss följande trenne ord: vermländningen Nils Ericson. Men. mina herrar. hvarken eder tid eller edert