Aftonbladet – 16 augusti 1861, sida 3

Om och från Wermland: Vid den tacksambetsfest, som åtskilliga invånare i Christinehamn och närmaste trakt vyligen gåfvo i nämndestad för grefve OC. A. Adlersparre föreslog denne en skål för Wermland,-som; enligt ChristinehamnsAllehanda, var affattad i följande ordalag: Hos nästan alla folk har denna kärlek till hembygden utgjort och utgör ännu i dag deras tolthet och trygghet. Man har sett slafyen, då det stått honom fritt, heldre tålmodigt bära sin kedja. och till och med kyssa den till tecken af sin undergifvenhet, än att njuta friheten i främmande länder; vi se ännu den trumpne fjelllappen återvända från öfverflödet och det blidare klimatet söder ut, dragen liksom jernet till magneten, och först vid åsynen af sina nakna oc halffrusna stepper återfå sin glada sinnesstiimning. Vi känna om: antikens yppersta och stoltaste representanter, då förföljelsen, atunden eller partihatet dömde dem biltoge, huru de togo såsom tröst med sig i landsflykten en torfya af den jord, som sett dem födas, och ed sig sålunda ej fullkomligt åtskilda från hvad de mest älskade: sitt land. Ja, huru paradoxt i mångens öra det än må låta, så vågar jag likväl påstå: att det hjerta som aldrig under lifvets vexlande förhållanden erfarit kärleken till hembygden, i det hjertat har ingen annan kärlek kunnat slå rot och blifva hemmastadd. Det är förklarligt, men likväl sannt: att stället, der Försynen ställde vår vagga, det må vara aldrig så vanlottadt på företräden, ja, till och med utblottadt på det väsentligaste, så se vi dock der vårt jordiska paradis; liksom vore vår själ med osynliga och starka trådar bunden vid fen platsen. Vi må göra oss till kosmopoliter, ket vi det förmå; vimå låta sirensångerna utifrän döfva sinnet — men den stämman mom. osslåter ej nedtysta eller öfverrösta sig: du skall ramförallt älska och hedra din fiädernebygd.:: Orsa: ken till denna förkärlek) för en viss fläck jorden är kanske den: att hvarje menniska blef beskärdt sitt Eden, om hvilket. hon tröstande skulle kunna säga: det stod jag en gång, om ock kort, fläckfri inför Gud: s1:så fall skulle kärleken till hembygden vara att betrakta som en kär påminnelse, :om en aftonglans från vår oförfalskade lyckas dagar: Hos få nationer, ja, jag vågar påstå hos ingen är denna kärlek till hembygden mera utbildad joch nästan uppdrifven till passion; än hos den svenska, Wermländningen är derpå ett talande