Aftonbladet – 15 augusti 1861, sida 2

genom byn, och när jag kom ut på landevägen, tycktes samma villervalla råda. Plötsligt började kanonerna på berget spela, och samtidigt nådde oss kanondunder från skogen till höger bakom oss. Nu blef det blinda framrusandet allmänt. Hvad som tilldrog sig på berget kan jag ej säga, men hela vägen från Centreville i flera mil erbjöd en anblick, som man endast kan få bevittna i spåren efter en ytterst demoraliserad armes marodörer. Kuskar slogo och viskade och jägtade på sina hästar; eller höppade af, lemnade sina åkdon-och sprungo på sidan om vägen; ryttare, betjenter och män i uniform, fordon af allaslag och trossvagnar trängdes på de smala vägarne. Vid hvarje skott grep likasom en krämpryckning den domnade massan af ben, nerver, frä Och jern och genombäfvade den, lifvande den till ny kraft öch rörlighet i dess förtviflade änsträngningar att bli sig sjelf qvitt. Ater höjdes ropet kavalleri. Hvad ären I rädda för?4 frågade jag en karl, som sprang. bredvid mig. Jag är icke rädd för dig, svarade den skurken, riktande sitt gevär mot mig och spännande hanen. Antingen var geväret ej laddadt eller också icke någon tändhatt påsatt, ty skottet brann ej af. Jag var obeväpnad, och jag skyndade bort; så fort jag kunde, fast besluten att ej våra frågvis mera den dägen. Så fortfor flykten. Vid ett tillfälle hoppade en hel massa infanterister med påskrufvade. bajonetter öfver diket vid vägen, och några; som-dervid föllo omkull, måste ha dödat eller sårat dem; bland hvilka de föllo. Som jag visste, att vägen snart skulle: bli omöjlig att passera eller stängd af de flyende, föll jag in i galopp och skyndade framåt. Men andra ryttare redo ännu hastigare; ropande: Ckavalleriet kommer! Jag vågade mig ännu en gång på att tilltala några officerare, som jag upphann, och sade: Om ej dessa marodörer hejdas, skola all poster oci piketer ända till Washington äfven taga till flykteri. En af dem sporrade sin häst och satte af framåt, uten att säga ett ord. Jag. vet.ej, huruvida han ordnade rörelsen eller ej; men de flyendes förtrupp stannade plötsligt, och ridande genom. skogen på:sidan om vägen, såg jag ett regemente infanteri stänga vägen med fronter mot Centreville. Ettgevär riktades mot mitt hufvud, då jag red fram motfronten: — Stanna, ellerjag skjuter! På samma: gång röpade officetarne: Låten ingen enda själ komma fram!. Jag vände mig till-en af dem och sade: Sir, jag lär britisk: undersåte, jag försäkrar er att Pe ej är någon marodör! Jag har gjort rmitt bästa, för att hejda denna skamliga flykt (hvilket jag äfven gjort) samf försäkrat dem, attdet ej finnes något kavalleripåflera mils afstånd:t — Jag kan ej låta er passera, . sir! Jag: erinrade mig nu general Scotts pass. Adjutanten läste. det, och: befallning gafs utåt linien, att jag skulle få passera; jag red nw vidare, oviss om jar skulle kunna hinna fram till Longbridge nog tidigt, för att slippa frari utan passersedel. När jag kom fram till bro:hufvudet, frågade man efter passersedel; naturligtvis hade jag ej fått någon sådan, men officeren släppte mig fram på grund af general Scotts pass. Tyst passerade jag öfver Longbridge. Nägra få timmar derefter knarrade den under tfotstegen af en sam manrafsad hop af obeväpnade män, Klockan hade just slagit elfva på: aftonen, då jag passerade Willards. Gaten var full af: folk. Ryktena om nederläg hade hunnit dit; men blott få af de många, som hade undffägnats med osätiningar och rykten om fullIständig seger, kunde tro på nyheten. Sju timmar hade: dock: ej förflutitssinnan sjelfva gatorna: berättade den; Den stora nordar) men, såsom den kallades, hade representanter på hvarje väg och stig, hvilka utan väpeny ordres eller officerare stodo i :störts regnet. När alla dessa högst oförklarliga I fenomen inträffade, låg jag djupt insomnad, I men jag kunde knappt tro min sagesman på morgonen, då han berättade för mg, att unionisterna, totalt slagna, hade dragit sig tillbaka till Arlington, för att försvara hufIvudstade ; lemnande nära fem batterier artilleri, 8000 gevär, ofantliga qvantiteter pro: viant och tross samt s na sårade och fångar i händerna på fienden! Må de amerikanska tidningarna berätta historien på sitt sätt. .Jag har berättat min sådan jag känner den. Ehuru de norra staterna kunna vackla af stöten; kanjag ej tro, att de skola afstå från striden, så framt den ej erhåller ännu mera dödliga sär än slaget vid Manassas. Här ordas nu vidt och bredt (om maskerade batterier naturligtvis) om öfverflygling och kavalleri och dylikt. San: ningen tyckes vara, att trupperna voro öfveransträngda, att de i 12 eller 14 timmar i solskenet hållits utsatta för en bestrykande eld, varit illa anförda och haft en bristfällig regementsörganisation. Dertill kommer en mycket svår operätion — att draga dennä sålunda organiserade arm ut ur striden: i åsynen af en energisk fiende, somslagit den tillbaka. Tillbakadragningen af trossen, hvilken saknade tillräcklig betäckning och befann sig: i händerna på okunniga kuskar, blef missförstådd och ingaf fruktan, och denna fruktan: öfvergick till pånisk förskräckelse; hvilken blef ursinnig vid anblickenjaf fienden och då han öppnade ein kanoneld på de flyende, Men de norra staterna skola bli så mycket ifrigare att godtgöra denna olycka, ehuru den skall afleda dem: från den plan, för hvilken man beskyllt dem, att ännu någon liten tid vilja straffa England. De södra: staternas hänryckning kan endas; arna SEEN