Aftonbladet – 15 augusti 1861, sida 2

någon, som visst ville stjäla — nej, denitan. ken var för afskyvärd, att han vämjdes vic sig sjelf deröfver. Och likväl måste han söka öfvervinna denna moraliska. och lekamliga vämjelse; vy det fwuns ingenting att göra, tycktes det honom. Alltsammans: vore så. ledes gjordt för intet; han vore mördare, förrädare och lögnare, utan att ha ringaste gagn deraf; penningarna, med hvilka Hansen var belastad, skulle, bäras tillbaka in eller kanske till hälften: försvinna i vaktstugan! Vid denna betraktelse giek det åter omkring för Jörgensen, all förståndig tanke upphörde; och, drifven af en enda impuls, störtade han in i gången, för att taga penningarna:: Under de få steg, han hade att tillryggalägga, var luften likasom uppfylld af andar; det fläktade mot hans ansigte; det ref och. slet i honom; det stacky skrek och förebrådde honom; och åter tyckte han sig vara två personer, af hvilka blott den ena sprang fram och gerna skulle ha stannat Re os den andra, blott det på denna zanra funnits en enda ärlig punkt. Han sprang dit, efter som han nu lika gerna kunde göra det värsta, eftersom det aktningsvärda, menskliga, uppåtsträfvande, som dvalts i honom, nu ej längre hade plats i eller på honom, utan flugit bort i luften, under det att den besynnerliga rörelsen kring hans tinningar och framför ansigtet föreföll honom såsomsmå, vilda, hväsande penningpåsar, hvilka blott ville hindra honom att finna lönen, den stora skatten. Det erfordrade så kort tid att springa de få stegen, och likväl skulle det medtaga lång, lång tid att berätta,. hvad han erfor och: kände under vägen: Han kom till Hansen, . som låg. rak lång. De vilda små skepnaderna hväste ännu hätvakten och: säga, att han.anropat och stuckil