Aftonbladet – 15 augusti 1861, sida 1

hr 7 MAME JO RT TARO SRAATEETEST STOCKHOLM don 15 Aug. Någonting för våra högkyrkliga ultramontaner. Man känner de innemliga sympatier för papismem som alltjemnt framlysa hos den hierarkiska s. k. nylutherska fraktion inom vårt land, hvilken har sin organ uti den Lund utgifna Svensk Kyrkotidning. Dessa sympatier ha understundom gifvit sig luft i utbrott af beundran för den katolska kyrkans majestätiska samfundsbygnad, dess fasta organisation 0. s. v. Men vanligast uttala de sig på ett mera indirekt sätt uti ett varmt omfattande och ifrigt förfäktande afen hop rent ultramontana åsigter i afseende på kyrkan och presterskapet. Det utkommer intet nummer af denna tidskrift, i hvilket man ieke finner en hop satser och yrkanden, öfver hvilkas förkunnande år 1861 inom -ett kyrkosamfund, som kallar sig protestantiskt, den romerska kurian kan ha skäl att jubilera och se ett glädjande tecken utien eljest bedröflig tid. Så behöfde vi itke mera än vögna. uti det oss i dag tillhandakömna n:r 11 af bemälta tidskrift, för att finna några de mest slående bevis på denna förherrskande riktning. I en artikel om SKyrkotukten, t. ex., yrkar Sv. Kyrkotidning bland annat, att den, som öfver år och dag fortsatt försmåendet af Herrans nattvard, skall betraktas såsom okristen och till följd häraf icke bör få begrafvas med kristliga ceremonier. I afseende på frågan Om ingående al äktenskap emellan en kristen och en mosaisk trosbekännare utropar Sv. Kyrkotidning med mycken salvelse: Innebär icke ett kristligt äktenskap med en jude i sjelfva begreppet en contradietio in asjecto? Vore det eke en hädelse, hvilken ingen svensk prest utan sitt. samvetes svåraste förkränkelse kunde taga på sina läppar, att i Jesu Kristi namn och med hans ord besegla ett äktenskap, hvars ena kontrahent af sjelfvå sin Teligion vore förbunden att betrakta detta heliga frälsarenamn såsom en förargelse och en galenskap? Vår högkyrkliga nylutheranism utgör som bekant endast en matt och andefattig kopia af ett mot ljus. och forskning fiendtligt, i högsta grad intolerant kyrkligt partii Preussen,. hvilket der haft djupa försänkningar vid hofvet, men nu i det närmaste torde ha utspelt sin roll. Detta skall ske desto fortare, ju mera klart de ultramontana tendenserna träda i dagen. Vi ha i dag att i detta hänseende meddela någonting ganska märkligt, som torde kunna väsentligt bidraga att öppna ögonen hos dem; som icke gjort för sig rätt klart, hvarthän dessa kyrkliga sträfvanden i sjelfva verket leda. En af partiets allraförnämsta koryfeer, dess främste statsman och rättsfilosof, professor Stahl, har nyligen vid öppnandet af pastoralkonterensen i Berlin hållit ett tal, i hvilket han temligen tydligt framlägger konseqvensen af de kyrkligt reaktionära läror, som han och hans vänner förfäktat... Sedan han omtalat de kyrkliga förhållandena i Tyskland öfvergår han till Epgtand. och med afseende på detta land måste han med djupt vemod beklaga, att det uppstått ett djupt svalg mellan honom och hans vänner å ena sidan och deras trosförvandter i England å den andra, till följd: deraf att de senare erkänt och visat sympati för italienska revolutionen. Genom hela det engelska folket :går nemligen ett I deltagande för hvarje revolutionär rörelse, nu för den italienska, vid andra tillfällen för andra dylika rörelser. Detta härrör, enligt Stahls uppfattning, deraf att man misskänner betydelsen af den nuvarande verldskampen och verldsmotsatsen. Man anser revolutionen såsom någonting underordnadt, neutralt, så att den till och med kan bli ett vapen i Kristi-rike, om det går löst mot påfvedömet. Men i verkligheten är, efter Stahls mening, antikrists rike just den förnekelse af Gud och hans uppenbarelse, det omstörtande af hans ordning, det uppställande af den menskliga viljan, af folkviljan, såsom den sedliga verldens och dess ordnings herre, som från slutet af förra århundradet träder fram såsom verldsuppfyllande, verldsbeherrskande makt, och kampen mellan denna makt och Kristi rike är verldskampen och verldsmotsatsen. För denna betraktelse är motsatsen emellan katolicismen och protestantismen endast nägonting underordnadt, då katolicismen liksom protestantismen gifver Gud äran och underkastar sig hans bud och ordning. Att de engelska kristna i -denna punkt ha samma åsigt som de från kristendomen affallna, hetecknar han såsom ett af de olyckligaste och smärtsammaste tidens tecken. Stahl vill här icke tala om den politiska skadan deraf; emellertid kan han icke underlåta att i för: bigående anmärka, att denna afvikelse i åsigter är ett hinder för det goda förstånd, som är så nödvändigt för upprätthållandet af England och de tyska staterna samt deras maktställning i Europa. Hvad som i SE: a Sn