Aftonbladet – 13 augusti 1861, sida 3

Angäaende marschtaktens ökande ul 115 från 108 steg i minuten, i likhet med hvad vid norska skarpskyttekompaniet eger rum, kan man vara af olika åsigter; i allmänhet torde dock en hastigare marschtakt vara att föredraga framför en långsammare. De djerfvaste uteslutningarne anser recensenten vara dem af kompanikolonner, af rotvis kolonnsformering till linie åt höger eller venster, och af kretsformeringen. Afven härtill har dock förf. haft sina goda skäl. Hvad först kompanikolonnerna angår, yttrar rec. att förf. vid deras uteslutning ej skänkt nog uppmärksamhet åt de åsigter, som i strid med hans egna gillas af hela armån. Detta är en liten gemen insinuation, bland många andra, för att framställa förf. i en förhatlig dager såsom föraktande kamraters åsigter. Huru känner rec. förf:s åsigter om kompanikolonner? Och huru vet han, attic förf. ogillar denna rörelse? Om han slår upp sid. 469 i årgången 1857 af krigsvetenskapsakademiens tidskrift, skall han derstädes kunna läsa följande af förf. skrifna ord: ?At kompanikolonnen, enligt förf:s åsigti svensk mark oftast den mest passande anfallsformationen, bör egnas vida mera uppmärksamhet än hittills?. Sedan kommer uppräknandet af dess nyttiga egenskaper m. m. Kan detta kallas att ogilla? Det går nästan för låpgt, att så der raktur vädret, af blindt klanderbegär och utan att höra sig för, pådikta en person åsigter, som äro alldelesjmotsatta dem han hyser. Och hvar står det skrifvet, att förf. ogillar allt hvad han uteslutit, fastän han anser det mindre behöfligt eller passande för skarpskyttekårer? Kompanikolonnen skulle för en svag skarp skyttebataljon, utan särskildta tiraljörplutoner, alldeles icke blifva detsamma, som för en stark fältbataljon af armen. Att vid ett anfall söndersplittra en trupp, som vid utryckning till strid kanhända är föga starkare än ett fulltaligt fältkompani, uti 3 eller 4 små afdelningar, hvilka dertill ej hafva samma djup som liniens, skulle vara att alldeles betaga anfallet dess kraft. Förf. har tänkt sig skarpskyttebataljonen, såsom oftast stridande i spridd ordning, med ena delen i kedja och den andra i sluten trupp, som understöd; bajonettanfallet kommer då merendels att försiggå med kedja, då understöden likaledes upplösa sig i kedja, hvilken understödjer eller aflöser den förra. Sålunda stridde i sista linska kriget oftast de ryktbara savolaxtrupperna, samt vunno med denna formation sina tlesta segrar i en terräng, som är så lika den svenska. Äfven voro de formerade på små bataljoner å 250 till 300 man, liksom ännu Wermlands och, för icke längesedan, Jemtlands jägare — en sak som för lätta trupper i allmänhet anses nyttig, till följd af svårigheten för en bataljonschef att i bruten mark leda allt för långa kedjor. Såväl till följd häraf som emedan stora afdelningar äro skadliga, der organisationen är löslig och befälet relativt oöfvadt, har förf. äfven föreslagit svaga bataljoner för skarpskyttekårerna. Hvarföre har förf. vidare uteslutit rotevis kolonns formering till linie åt höger och venster? Rec. säger att denna formering är lätt samts dagligen och stundligen begagnas under våra regementsmöten. Medgilves! Men liggerl!i häruti något skäl att företrädesvis använda densamma för skarpskyttarne, då samma egenskaper delas af så många andra formationer, som blifvit uteslutna, emedan man gjort sig till regel att blott bibehålla det aldra nödvändigaste af bataljonsexercisen? Många sådana lätta formationer göra dock reglementet ganska vidlyftigt. Förf. har dessutom ett militäriskt skäl, hvarföre han uteslutit rörelsen. För sin del skulle hanl: nemligen alltid draga i betänkande. att med :. en flankformation marschera så nära fienden, att ögonblickligt anfall kunde vara att förvänta. Skulle detta dock nödvändigtvis ske, i. ex. vid en formeringsmanöver, så begagnade han sig vida hellre af vanlig flankmarsch med utryckta rotar, då han ögonblickligt kunde formera linie med hela bataljonen, i stället för att behöfva afvakta den ena hälftens deplojering. Hvarföre har förf. icke upptagit kretsformeringen? Hvarje infanteriofficer, som bevistat några möten, vet med hvilken svårigbet nämnde rörelse städse inöfvas, och huruledes den det oaktadt sällan går riktigt: bra. Redan detta var ett skäl för förf. att vj använda den, emedan skarpskyttarne ej hafva mycken tid att disponera. Rörelsen :orde derjemte förekomma mycket sällan; i bruten terräng, der skarpskyttarne hufvudsakligen skola strida, nästan aldrig. På släta tältet, der man dock alltid med största försigtighet bör begagna tiraljörer, bör en förutseende bädaljonschef i de flesta fall vid ett rytteriantall kunna hinna få in tiraljörerna till bataljonen. Påkommer anfallet så hastigt, att detta ej kan ske, torde tiraljörerna 1 kedjan lika litet få tid att hinna in till understödet, och det torde då taga minsta tiden, att så väl de som understöden formera klumpar, hvilket är ett ögonblicks verk. Rec. frågar derpå, hvarföre förf. borttagit de vanliga ceremonierna vid kompaniets eller bataljonens mottagande. Svar: helt enkelt för att vid skarpskyttarnes korta öfningar vinna tid. Till verkligt rörande patos höjer sig rec., då han förebrår förf., att han borttagit saluterna med fana eller värja för högre befälhafvare, men framför allt, dåjs: H. M:t konungen eller någon af det k. hu-Is sets medlemmar kommer ait helsa eller aftacka truppen; han är öfvertygad om, attjä skarpskyttarne på samma sätt som armen vilja mottaga sin konung. Visserligen, ils de hänseenden de hafva rättighet dertill; blott af K. M:t utnämnda officerare hafva rättighet att göra kunglig salut; men att derom stadga något för skarpskyttarnes för halft eller helt år valda befäl, innan K. M:t afgifvit några bestämmelser i afseende på -