Aftonbladet – 8 augusti 1861, sida 2

till fjorton dagar. Dessa tvenne veckor skulie tanten och Lavinia begagna för att bereda mr Jones på Paolos möjligen inträffande ankomst, med anledning af en afsigt, som de hade hört honom: hysa att besöka den eller den staden. . Skilsmässans stund var nu inne. De, som sjeltva hafva varit i samma belägenhet, veta huru sådana stunder äro; inga ord kunna beskrifva det för dem, som icke hafva någon erfarenhet af en sådan timmes själsångest, då den största tillit, det lifligaste hopp blifva vacklande. Lyckligt — eller olyekligtvis anlände Clelia just i detta ögonblick. Hon hade kommit till följd af Lavinias innerligt uttryckta önskan, för det hon skulle få tacka henne: för den visade välviljan under det ledsamma uppträdet vid Villa Torralba. Paolo var emellertid härigenom tvungen att lägga ett band på sin rörelse och Lavinias farväl blef mera afmätt än det måhända annars skulle blifvit. Intet hindrade dock Paolo från att visa sin vänskap för den vänliga mrs Jones. Hans afsked från henne var hjertligt, från mr Jones mera formligt, och med svällande hjerta gick han derefter sin väg. Då familjen Jones resvagn rullade ut genom Porta del Popolo samma afton klockan sex, kunde Lavinia skönja en högväxt gestalt, insvept i en kappa, stående bredvid vägen; och med klappande hjerta såg hon huru en hvit näsduk viftade åt henne — den stackars, förtviflade Paolos sista afskedshelsning. TsuGosirrrE KAPITLET. På sträckbänken. Så länge det ljufva minnet af Paolos sista möte med: miss. Jones ännu bibehöll all sin friskhet för honom, förflöto dagarne lättare än han hade vågat hoppas; men då hvarje