Aftonbladet – 6 augusti 1861, sida 3

donna; men hon glömmer ätt stänga dörren. i Bucephalo följer henne och smyger sig in. Folk kommer utanföre. Han gömmes, likI som Pierrot i pantomimen, ien tunna. Don I Marco inträder, löjlig, öm och smäktande. -J och sjunger: jäfven han ned i en tunnna. Upptäckten I burlesk, om man så vill, men besatt rolig Ach ! ich liebe dich unsäglich! Lösche meines Herzens Brand! då Rosa svarar: Lieber Freund, das ist unntöglich s ist kein Wasser bei der Hand! Carlinos stämma höres nu utanföre dörren. En ung enkas heder fordrar naturligtvis att Marco också gömmes. Den vilde soldaten är hans fasa, och derföre kryper sedan af rivalerna i tunnorna är visserligen är den, och finalen i första akten var hållen i en så humoristisk tonart att salongen genljöd af skratt långt efter ridåns nedgång. I andra akten lyckas det Don Marco mot hög betalning att engagera både kapellmästare och bysångerskor för uppförandet af en af sina operor: att börja med på sin landt-. egendom. Repetitionen af denna opera, primadonnan Rosas sång, kapellmästarens vexlande qval och fröjd vid taktpinnen, den klassiska orkestern, der trumpeter och valdthorn spela hufvudrollen, första violens oskicklighet, ända tills Don Marco sjelf med den mest komiska sjelfbelåtenhet utför denna löjliga solostämma är af sådan effekt, att jag skrattade mig nära på sjuk. Tant Agneta fann sig så intresserad, att hon utbrast: Ah, så roligt har jag aldrig haft i mitt lif! Och detta var ju en triumf för konsten! Men glädjen störes af styckets dämont, den svartsjuke Carlmo, som uppsöker sin hustru och vill föra bort henne. Som ingen känner igen den ännu maskerade mannen, tror man att det är en mördare och både orkester, kompositör och operapersonal börjar ropa på hjelp. Carlino måste då demaskera sig. Öfverraskning och slutligen för: soning — det är katastrofen naturligtvis. Att beskrifva en täck och småqvick opera är ingen lätt 6ak. Man bör höra och se en sådan, för att få en riktig föreställning om densamma. Jag gladde mig med ett ord åt mitt besök på teatern, der jag fick tillfälle att göra bekantskap med flera goda konstnärer och njuta af ett i allmänhet fint och vårdadt, talangfullt spel. Detta i förening med sujetternas goda röst och fördelaktiga yttre -förfelade ej att utöfva ett angenämt mtryck. Jag trodde mig ej vara på en tysk, utan på en fransk teater. Nå-å, tant Agneta4, sade jag i det vi lemnade salongen, detta nöje var ju högst roligt och oskyldigt? Ja, det var det visst. Första tenoren, herr Rudolf, sjöng lika vackert som Oscar A—Tfelt på en konventikel i Smala gränd, svarade gumman belåten. Nå, huru fann tant fru Jauner-Krall, som återgaf Rosas parti? Mycket behaglig, men inte var det Jenny Lind, inte! ... Ack den goda Jenny, jag glömmer aldrig när hon uppträdde på en andlig konsert! ... Hon är verldens största sångerska, sa då pastor N. N.; hon behöfver ej smink och narrkåpa för att glädja allmänheten; det är ordets heliga makt trån hennes läppar, som fängslar och förtrollar gudeliga bröder och systrar i herranom. Utkomna från teatern ställde vi våra steg till Brählska terrassen, alla främlingars samlingspunkt, der konserter och storartade illuminationer nästan hvar sommarafton ega rum. Månan kastade ett fantastiskt dallraude skimmer i den sköna terrassens löfrika träd och belyste magiskt den nedanför flytande elfven. Halfva Dresden hvimlade i parken. Musiken från tvenne goda orkestrar bidrog att förhöja aftonens skönhet. Det var verkligen en grande soir musicale elgantet. Följande dagen besågo vi som hastigast historiska museum eller rustkammaren i Zwinger. Som svenskar betraktade vi med stort intresse Gustaf II Adolfs rustning, värja och kommandostaf. Vigenomvandrade åtta rum, innehållande historiska minnen. Man visade oss, bland annat, Peter den stores hatt och värja, Tillys och Pappenheims kommandostatvar, August den starkes praktfulla kröningsdrägt samt den hästsko han med egen hög hand sönderbröt. Napoleons sadel och de stöflar han begagnade i slaget vid Leipzig begapades af en mängd herrar med stora matronor under armen, förmodligen amatörer af tofflor och andra skodon, efter som de länge och väl egnade sin beundran åt den napoleonska chaussuren. Innan jag skildes från Dresden kunde jag, som teatervän, icke motstå begäret att ännu en gång besöka Stora teatern, denna gång för att se en talpjes. Jag valde Molicres LAvare. Som jag förut sett den uppföras på Theatre Francais, som har privilegium på att bättre än andra europeiska teatrar framställa Molieres verk, var det icke utan stor nyfikenhet som jag väntade att få se Den Girige på en tysk scen. Den celebre skådespelaren Dawison tillfredsställde denna min nyfikenhet så, att jag fick en hög tanke både om tyska skådespelarekonstens ochl språkets ståndpunkt i Dresden. Dawisonl, som Harpagon torde svårligen kunna öfverträffas. Sjelfva Theatre Francais kan nu-. mera icke, enligt min åsigt, framvisa en konstnär, som så träffande som Dawison återger denna svåra roll. Publiken framkallade . med god takt den utmärkte skådespelaren