Aftonbladet – 6 augusti 1861, sida 3

sopas af vinden. Hon är tanklöst, sade han till eig sjelf, då han varvid sitt mörka lynne, förblindad af skenet, berusad at bullret, förtjust åt att få visa verlden hur skön hon är — jagar hon omkring som en brokig fjäril. Förr skulle jag kunna draga honung ur en sten än väcka kärlek i hen: nes hjerta.?Men härpå följde en reaktion och en inre röst lät förnimma sig, som svarade: Nå väl, om hon äfven är allt detta, hvad rättighet har åerföre jag att plåga henne och att på detta vis förbittra hennes lif? Hon har blifvit uppfostrad på det sättet och kan ej blifva annorlunda. Antingen måste jag taga henne sådan hon är eller också lemna henne. Attmartera henne som jag nu gör, är oädelt, ja fegt. Bättre då att med ens afhugga den gordiska knuten och låta det taga ett slut. Jag skall skrifva ett bref till henne och resa min väg — i morgon.? Brefvet blef skrifvet, morgonen kom och dagen efter denna, och så den ena morgonen på den andra, och dock var han ännu qvar i Rom, ett rof för den qvalfullaste obeslutsamhet. Det beslut han en gång hade fattat, var han nu icke i stånd att förnya. Sju ord hade betagit honom all kraft dertill: ?Jag älskar er af hela mitt hjerta. Dessa ord hade dragit en trollkrets omkring honom, som han, trots allt bemödande, ej kunde bryta igenom. Thornton hade vari sannspådd, då han förutsade allt detta — Thornton, som sedan han nu sett sin pro retia gå i fullbordan, långt ifrån att håna honom eller triumfera var den mest gfannlage fördragsamma och deltagande tröstare och vän Under dessa stormande känslor borttynade Paolo; för hvarje timme plågades och skälfde hans hjerta allt mera i Lavinias våld, såsom en fogel i det omedvetet grymma barnets hand,