Aftonbladet – 2 augusti 1861, sida 2

nål, saltvaror m. m., som från Westergötland ch Göteborg tillföres orten, äfvensom för utföande af jern och skogseffekter, Båvida ej dessa äringar skulle duka under i den täflan, som örestod dem med andra på kommunikationsnedel bättre lottade orters. Anläggandet af jernvägar på Dalsland kunde tminstone ännu på någon tid, och så länge staens tillgångar tagas i anspråk för stambanor, cke ifrågakomma. Så mycket angelägnare vore let att den utväg icke lemnades obegagnad, som Jalslands lokalförhållanden och det midtigenom andet gående nät af stora sjöar och vattendrag rbjöde, att med en jemförelsevis ringa kostnad senom den ifrågavarande kanallinien intränga inda till tolf mil in i en landsort, som vore blotad på alla kommunikationsmedel. Slutligen unde det icke förbises, att derigenom bereddes n ny kommunikationslinie emellan Wenern och Vordsjön, på samma gång som en högst behöflig örbindelse åstadkommes emellan brödrafolken. Sjön Stora Lee utgjorde nemligen till en icke betydlig del af sin längd gränsen emellan Sverge och Norge; och fråga hade redan i Norge upptått om denna sjös sammanbindande med Nordn, såvida den ifrågavarande kanalen på svenska sidan komme till stånd. På en sträcka af omkring tio mil af riksgränsen inginge från Sverge icke någon väg till Norge, hvilket i beydlig mån försvårade den ur alla synpunkter så önskvärda förbindelsen mellan nationerna. På dessa med flera skäl tillstyrktes att medelst aktieteckning bilda ett bolag för åstadkommande af berörde kanallinie. Framställningen emottogs och omfattades af illa de vid begge sammanträdena särdeles tal!rikt församlade invånare af provinsen med det ifligaste intresse, och på de framlagda teckningslistorna antecknade sig alla de närvarande till icke obetydliga belopp, hvarjemte beslöts att teckningslistor skulle utsändas såväl till Dalsland som till angränsande orter af Wermland. Derjemte utsågs en direktion för befordrande at företaget, nemligen: landshöfdingen grefve Sparre såsom ordförande, brukspatronen C. F. Wem såsom vice ordförande, samt såsom ledamöter: ingeniören Marin, brukspatronen Bäärnhjelm, brukspatronen Chenon, riksdagsmannen Anders Jonsson i Sundsbyn och Nils Nilsson i Bottnared. Vi hafva således all anledning till den förhoppning att detta icke allenast för orten, utan för en stor del af riket så högst vigtiga företag skall komma till stånd och bära ymniga frukter ej allenast för närmaste befolkningen, utan jemväl för aflägsnare boende inbyggare och brödrafolket. — — Direktionen öfver Stockholms nya hospital för sinnessjuka kungör under den 18 i sistlidne månad, att leveransanbud på högst betydliga partier at effekter — klädespersedlar, sängkläder, linne, skodon, möbler m. m. — för hospitalet erforderliga sednast den femtonde Oktober, skola till den 14 i denna månad ingifvas, för att derefter af direktionen pröfvas. Detta arrangemang synes icke vittna särdeles förmånligt om direktionens ontänksamhet. Redan förliden höst var det kändt, tt hospitalet tidigt i sommar skulle vara så färdigt, att det för de sinnessjukas inrymmande kunde öppnas i höst. Intet hinder mötte således för den enkla åtgärdens vidtagande, att redan tidigt i våras låta tillkännagifva hvilka effekter för hospitalet behöfdes och som på entreprenad -borde anskaffas. En tillräckligt lång och väl behöflig tid för spekulanter att taga närmare kännedom om huru effekterna borde vara beskaffade hade derigenom åstadkommits. -Afven mera aflägse boende hade då kunnat göra anbud. ,Deremot är sådant nu nära nog omöjligt, enär föga mer än tre veckor ligga mellan den tid då kungörelsen publicerades i tidningarne och den dag då anbuden skola vara inlemnade. Det är derföre sannolikt, att ganska många företagsamma män i landsorten för sent få kunskap om hela saken. Utom dess förekommer bland effekterna en stor mängd, som icke kunna åstadkommas utan i förening af flera särskilda producenter och fabrikanter, hvilka, för att göra anbud derom, måste samråda och träffa aftal innan anbud kan ingifvas. Direktionen har således genom sitt dröjsmål förhindrat en konkurrens, som tvifvelsutan skulle kommit inrättningens kassa tillgodo. På det sätt saken nu är ordnad, torde alla leveranser komma att öfvertagas af personer i hufvudstaden eller just på den plats der alla effekters anskaffande är dyrast. Vidare skulle en tidigare annonsering om de erforderliga efrekterna haft den stora nyttan med sig, att de personer som åtagit sig att lemna dem haft längre tid på sig för deras förfärdigande. Att såsom fallet nu är åstadkomma ganska stora partier möbler — deribland sängar, divansbord, nattduksbord, kommoder och byråer af mahogny — af godt och fullkomligt torrt virke på den korta uden af 5 å 6 veckor, är nära nog omöjligt, om icke för orimligt höga pris. Alla de linnevaror som nu för inrättningen erfordras förfärdigas primitift i Norrland, och skulle dervarande väfhandlare om de i tid fått kännedom af att sådana varor erfordrades, med största beredviilighet kunnatleverera dem till betydligt lägre pris än då samma varor, som nu sannolikt måste blifva fallet, skola lemnas från tredje hand af leverantörer i hufvudstaden. Att för öfrigt sängkläder, stoppade med renhår, skola anskaffas till en helsovårdsanstalt der snygghet är af yttersta vigt, är nästan oförklarligt, äfvensom stora partier madrassoch kuddvar skola lemnas, iör alt sedan blilva fylda med råghalm — ett material till stoppning i sängkläder, som icke heller befordrar snygghet, utan ofta förnyadt ombyte med frisk halm — en åtgärd som i längden faller sig ganska dyr. Det vill derjemte synas, som skulle direktionen helt och hållet sväfvat i okunnighet