Aftonbladet – 2 augusti 1861, sida 2

mötte han mr och mrs Jones, hvilka kommo för att söka sin niece. Mrs Jones stannade och frågade om han mådde illa, ty han var: så blek. Det är blott af hettan i salongenX, svarade Paolo. Mrs Jones klagade äfven öfver värman och de skiljdes från hvarandra. Hvilken stackars dåre jag är! tänkte Paolo för sig sjelf, i det han banade sig väg ut igenom trängseln; hon tänker ei mera på mig och min frescomålning än på det första par skor hon burit. Hon tänker på dansen, och hon gör rätt deri. Ty hvarför kommer folk på bal, om inte för att dansa? En så mycket större åsna är jag, som går här fast jag aldrig dansar. Om någonsin ... Hans tankar och fattade beslut blefvo här hastigt afbrutna utaf ett hårdt slag på axeln. Han vände sig om och befann sig ansigte mot ansigte med den så kallade Du Genre, hans fransyska vän och yrkesbroder. cAha! Du håller på att låta humanisera dig till slut, sade fransmannen. Tycker du det?4 frågade Paolo, jag befarar att jag snarare är på vägen att brutalisera mig.t Alltid qvick, anmärkte Du Genre. Eh bien! Hur går det med idealet? Det blir förqväfdt under all denna materialism. . Gyckelmakare! Det är ju en förtjusande fest: sådana drägter, sådana qvinnor!X Drägterna äro glitter, qvinnorna själlösa dockor, festen ett dårhus. Jag påstår, att hvar och en, som är intagen af hvad han här ser, är antingen galen eller sysselsatt med studium af nakna former. Ha, hal skrattade Du Genre; jag ser nu hvar skon klämmer, din puritan. Du skulle vilja hafva unga damer med fagert skinn satta inom lås och bom. Och hvad ondt vore väl i det?4 svarade Paolo. Bör då en lefvande qvinna offentligen låta framställa sig till beskådande som