Aftonbladet – 1 augusti 1861, sida 3

himlen, jag ämnar taka på mig mingladaste min och gå att betyga deras eminenser min vördnad — jag såg nyss tre stycken. Nonsens! kom snart och sök upp osst: och då den trängsel, som hade: föranlåtit miss Jones att stanna 1 närheten af Paolo, nu hade minskats, försvann hon med sin tant i nästa rum. Miss Jones hade gifvit vika för en impuls af sitt goda hjerta, då hon sålunda närmade sig der unga Mancini och tilltalade honom, en handling som hon sedermera hade att stå till rätta för inför mr Jones. Den gjorde henne heder, ehuru det visst är sannt, att bon blott behöfde sträcka ut sin sköna arm för att nå honom med solfjädern, blott höja sig öfver ryggstödet på en mellanstående stol, för att kunna tala med honom. Hon kände sig honom förbunden, emedan han var der, förbunden för att han hade halmgula handskar och ännu mera, emedan han såg lifvad ut. Han på sin sida var långt ifrån kallsinnig hvarken för hennes vänlighet eller skönhet och skulle utan tvifvel hafva visat hur varmt han uppfattade båda delärne, om det ej hade varit för en viss vurm, hvilken, då den ansatte honom; förqväfde alla välvilliga känslor. i Miss Lavinia bar naturliotvis en baldrägt, en ultra-baldrägt — hvar och en vet hvad det ordet innebär — och Paolo, vi blygas just för honom, hade en oemotståndlig motvilja för låga klädningslif och många löjliga skäl till stöd för denna fördom. Nu hafva v äfven yppat hemligheten med alla hans undanflykter och infall, då han-skulle måla den unga damen i en smakfulaftondrägt och äfven rörande hans underliga, förbehållsamma sätt emot henne på den Joneska middagen. Vi bönfalla att läsaren täckes erinra sig, det vi teckna en ung vildes känslor. Paolo var