Aftonbladet – 1 augusti 1861, sida 3

som de begge universiteterna årligen aenställa på Themsen. Kort före Etons sednaste strid med Harrow, hade den af dot tor Arnold grundade bekanta Rugbysk kämpat med en sin traditionella motst dare på crieketplatsen, en fjerde ar Lon dons lärosnstalter. Kort efter samma ba talj uppträdde the gentleman of the South mot he gentleman of the North. Den ena striden aflöser den andra, och åskådarne tröttna aldriz vid dessa skådespel, der ungdomlig raskhet och manlig kraft fira sina triumfer. Ån utmana olika regementen hvarandra på cricket; än täfla oficerarpe vid ett regemente med sitt manskap, än borgarne 1 en garnisonsstad med garnisonen, än en klubb med en annan, än skickar ett helt grefskap sina bästa cricketspelare för att besegra ett annat grefskap, som umanat det. Den bollstrid, som väckt största uppseende af alla, var dock en, som i dessa dagar blifvit levererad i London. I alla tidniogar har man sett en notis med öf verskriften Zigenarne mot öfverhuset och nnderhuset. Hvad betydde denna besynnerliga öfverskrift? Saken är helt enkelt den, att det i London finnes en mycket berömd amatörericketklubb, som kallar sig 1 Zingari? (zigenarne) och som räknar många söner af den höga aristokratien i sina leder. Ligenarne, hvilka förlidet år inbjödos utaf vieckonungen af Irland till Dubiin och der segrade i en stor batalj öfver gröna Erins bäste crickelspelare, hade denna gång vågat skicka sitt utmaningskort till en at de mest vördade korporationer i hela verlden — till Storbritanniens parlament, till öfveroch underhuset. Rikets fäder och lagstiftare äro Män, som veta iakttaga sin värdighet, men le äro ej pedanter. De emottogo således utmaniagen. Desammanträdde, för ott välja sma elfva kämpar, ty så många skulle å ömse sidor åe stridande vara. De mönstrade sina leder, denna-gång utan afseende på politisk trosbekännelse, och funno många, som för tjugo, trettio och fyratio år sedan varit goda cricketspelare och som ännu skulle velat häfda britiska parlamentets anseende äfven på bollfältet, om icke den förtretliga, med åren kommande stora magen gjort dem otjenliga dertill. Men det finnes många parlamentsledamöter utan stora magar; många, hvilkas muskler ännu svälla af kraft; mänga, hvilkas ögon se skottaflans priek på 1000 yards afstånd; många, som ännu äro outtröttliga jägare, oförvägna ryttare. Man behöfde således icke befara brist på lämpliga kandidater. Parlamentet valde sina elfva. Striden började å utsatt tid och ställe. Man behöfver icke tillägga, att ofantliga folkmassor äskådade densamme och at: stridsplatsen nu som vanligt var omgifven af en krans af sköna damer, hvilka icke tvekade att deltaga i det allmänna jublet, när något präktigt slag gjordes. Detta är vid de nuvarande engelska nationallekarne, liksom fordom i chevaleriets dagar, damernas rättighet, som de flitigt begagna, när deras männer, bröder eller söner utmärka sig. Striden stod i trenne dagar och hade många skiften, som framkallade stor Sexcitement. Och slutresultatet blef att zigenarne, trots sitt stora välförtjenta rykte. blefvo slagna och att rikets vördade lagstifare vunno en lysande seger äfven på detta fält, der man väl heldre än på politikens skulle förlåtit: dem ett nederlag. (G. H. T.)