Aftonbladet – 1 augusti 1861, sida 2

lig till sinnet. Han var i skjortärmarna — han kände sig het, stackars yngling! ehuru en skarp vind blåste rätt svalt — och tycktes vara alldeles förgjunken i betraktande a! de lätta blå ringlar som uppstego från hans läppar. Alltid en klen tobaksrökare hade Paolo icke tagit en cigarr i sin mun, alltsedan den första gången han besökte Palazzo Morlaechi — och detta visste Lavinia. Allt sammanlagdt, hade hon i detta ögonblick en min af vårdslöst trots, som ej lofvade gågot godt. Vid åsynen af de oväntade gästerna rusade Paolo upp med en sådan fart att han slog omkull stolen, lät cigarren falla, på golfvet och kastade på sig-sin rock medan hans ansigte blef purpurrödt (om at förvirring, glädje, eller smärta veta vi ej) och han mumlade några hastiga ord till ursäkt. Det är vi som böra bedja om ursäkt, sade miss Jones. Jag har kommit för att utverka fred.? Fred!? upprepade Paolo; någon fred kan ju T behöfva ingås, då intet krig egt rum. Jag vet icke af några fientligheter emellan oss — åtminstone ej på min sida. Jag tackar er?, sade Lavinia; detta 1åter ganska vänligt och högsinnadt, blott det är uppriktigt?; hon -hejdade sig hastigt och tillade?, och då det är ni som säger det, kan det ej vara annat än uppriktigt. Detta kan likväl icke hindra mig från att göra en ursäkt. Han ville tala, men hon gaf honom ej tid dertill. ?Ja, ja; jag har varit mycket retsam, dåraktig, egensinnig och ovänlig.? O! jag ber er, säg ingenting mera?; bad Paolo. Nåväl; vill ni då förlåta mig?? Ja, af hela mitt hjerta.? Utan några tysta förbehåll?? frågade niss Lavinia,