Aftonbladet – 1 augusti 1861, sida 2

hvari hon stod till honom! Visste hon d: ej hur känslig han var, hur ytterligt ömtå lig för hvarje förnärmelse af dem som har älskade? Det är ingenting som i så hög grad steg. rar vårt intresse för en sak, hvilken i grunden legat oss föga om hjertat, som en inträdande fruktan att förlöra den. Om det äfven blott är en tam ekorre — gunstlingen sedan en timme tillbaka — huru vi sakna den i det ögonblick då den lyder sin instinkt och åter uppsöker skogens vilda grönska, ack, ack! hvilken liten förtjusande varelse han var! Hur vi älskade honom, den lilla, täcka gunstlingen! Ja, hvilket väsen vi då göra och ett sådant besvär vi hafva för att återföra den kära flyktingen till sin bur. Ack, ock! hur skola vi återfå honom ? Den känsla som nu bemäktigade sig miss Lavinia hade förundransvärdt starkt slägttycke härmed. Det enkla förhållandet att Paolo gått sin väg var nog för att framhålla alla hans förträffigheter i det klaraste ljus och att skjuta hans bristeri skuggan. Blygsel, ånger och älven en gnista samvetsförebråelse gjorde nied ens slut på det sjelfförtroende och den känsla af sin öfverlägsenhet, som hon under den sista tiden hade erfarit. På den säkerhet,i hvilken hon under den förflutna tiden hade lefvat, följde nu, som genom ett trollslag, den pinsammaste oro att han för alltid skulle vara förJorad för henne. Hänförd af denna impuls, hade den häftiga och egensinniga flickan ingen ro, förräm hon satt i vagnen med tan ten vid sin sida och åkte till Via Frattina. Paolo satt tvärs öfver en stol, med armarna hvilande på ryggstödet, alldeles i samma ställning som vi förut Ett par gånger hafva sett honom — troligtvis den som han instinktmessigt intog, då han kände sig oro