Aftonbladet – 31 juli 1861, sida 2

af brefskrifverskans egen själ. Vi behöfva knappt tillägga, att han begärligt slukade hvarje ord i den lyckliggörande skrifvelsen och skyndade att hörsamma Kallelsen. I förstugan mötte han miss Lavinias kammarjungfru, som synbarligen väntade på honom, och infördes at henne i sanctum sanctorum, den unga damens enskilda bibliotek och arbetsrum, der han ej hade satt sin fot på en hel mansålder, såsom det tycktes honom. Med en bjertklappning, som hotade att spränga bröstet, frågade sig Paolo hvad meningen kunde vara med detta oförmodade ynnestbevis, då en inre dörr häftigt öppnades och miss Lavinia ilade emot honom, i det hon litet triumferande utropade: vi hafva ändå slutligen fått dem; kom och se! Med dessa ord gick hon före honom till den del af rummet som var afskiljd med en skärm och hvilken hon synnerligen ansåg som sin atelier; dit inkommen, visade hon honom sex taflor af olika storlek, uppställda möt väggen, och tillade med mycken liflighet: sex juveler, säg: Är detinte? Vivoronära att gå miste om dem. Jag skall om en stund berätta er alltsammans, men nu ha vi fremmande i salongen och jag kan ej stanna länge nog för att höra edra lyckönskningar — jag lemnar er i godt sällskap, och dermed var hon borta som en pil. Paolo stod qvar med svikna förhoppningar, anmodad som han blef att se på taflor, då han hade väntat sig någonting helt annat, han visste knappt sjelf hvad, men blott att det var nägot annat än detta; och ännu mera: att företaga dennafgrauskning utan sällheten af hennes närvaro. Han hade emelertid en pligt att uppfylla och han grep samvetsgrannt verket an, ehuru med bedrölvelse målad i sitt ansigte. Han betraktade var och en af de särskilda taflorna länge