Aftonbladet – 27 juli 1861, sida 1

Marchesa var galen. OClelia var ej ense med honom härom; markisinnan var vid sitt fulla förstånd och dessutom mycket god, men hon hade sina nycker och infall, alldeles som annat förnämt folk, som har godt om pengar och ingenting att göra. Clelia hade någon erfarenhet af sådant folk sedan den tid, då hon var hos den ryktbare camarbetaren Bianchini. Så snart de hade valt en camå, tyckte de sig föredraga en annan, och då denna andra blifvit hemskickad till dem, hade lusten efter cam6er förgått dem och fallit på någonting annat. SSåvidt jag kan finnaf, fortfor OClelia i sin visdom, är det svårigheten att vinna ett föremål som kommer oss att så mycket ; längta derefter, och då det fordras en stor ansträngning för att få vår önskan uppfylld, så bli föremålets värde och vår lycka stegrade, då vi slutligen erhålla det. Men de, som blott behölva förnimma ett infall för att straxt få det uppfyldt, erfara ingen tillfredsställelse af att vinna det, för hvilket de ej behöft det minsta anstränga sig; följden blir att de ej hysa lifligare intresse för någonting, och att de känna — icke önsk ningar, endast nycker. Alldeles riktigt, medgaf Salvator. STill exempel — men tillåt mig först säga dig att din kappa håller på att byta färg, från svart till röd —4 Åh, visst inte, försäkrade Clelia. Och att den, fortfor Salvator, funder de sednaste sex månaderna blifvit allt. tunnare och tunnare; och just under dessa sex månader har jag mycket önskat att få gifva dig eh ny. Det är icke något fel på den här4, inföll Cielia; åtminstone imtet som jag ej sjelf skulle kunna hjelpa, om jag bara hade tid. Min öfverlygelse är alldeles motsatt din4, sade den lille mannen Jugnt. En ny kappa skall du hafva; men var god låt mig nu tala till punkt. Jag ville till exem mna att det stora nvje jeg haft och