Aftonbladet – 24 juli 1861, sida 3

tillvitar mig är ett blott skriffel. Jag har nemligem vid fråga om värdeuppgift, kommit att ett ställe nyttja ordet brandförsälkrad i stället ör bokförd, hvarigenom dock sjelfva meningen, eller den afsedda bevisningen, icke i aldra ringaste hänseende förändrats. Uti ingressen till detta mitt. försvar har jag yttrat att bland andra skilnader som förefinnas emellan författaren till den derstädes åberopade brochyren och grefve Strömfelt, den ganska väsentliga olikheten eger rum, att den förre, som visserligen är allvarsam och sträng, dock ovedersägligen bevisar hvad han uppgifver, hvaremot den senare icke allenast är förolämpande, utan derjemte i allo orättvis. Jag sade verkligen i allo orättvis, ty sannerligen det finnes uti hr rena långa anförande en enda uppgift, till örsvar för hans åsigter, som icke vid nogare granskning visar sig vara ett misstag. Detta åstäende torde af mången misstänkas för öfverrift, men är det verkligen icke. Den åberopade: brochyren visar nemligen att grefve Strömfelts skrift (från början till slut) är en sammanhängande väfnad af misstag. Också ligger det t. o. m. i sakens natur att så måste vara. ty de skäl, sem söka göra en orättvis sak till rättvis, måste ovillkorligen alla innebära förvillelser, vore dessa skäl också aldrig så många eller aldrig så skickligt framstälda. För mig var det serdeles ovälkommet att Just grefve Strömfelt skulle vara den som öppet åtog sig den sjuka sakens försvar, då oaktadt jag har så giltiga skäl som läsaren finner att beklaga mig öfver hans mot mig riktade bittra och orättvisa anfall, så är det dock en verklig sanning att ingen kan vara villigare än jag, atterkänna grefvens uppriktigt välvilliga sinnelag. Ryktet förmäler att fråga uppstått att modifiera herrar aktieegares reglementsförslag, och att, med uteslutande af deras anspråk på brunnens egande rätt, genom någon annan vändning förnärma brunnens och brunnssällskapets lagliga rättigheter. Man hoppas dock att detta rykte är ogrundadt, ynherligdet som försöket säges vara outförbart, enär det af Rongl. M:t illade kontraktet med Söderköpings stad är laga raftvunnet, innehåller med uttryckliga ord att det gäller för all framtid, och således har samma helgd såsom ett fideikommiss. Jurister hafva försäkrat, att, äfven om ett sådant beslut skulle kunna genomdrifvas på administrativ väg, det likväl sedan både kan och bör på domstolsväg öfverklagas af brunnsrätt, hvilket också säkerligen skulle blifva händelsen, förr eller senare, enär hvarje blifvande brunnsrätt icke allenast har befogenhet, utan äfven skyldighet att försvara brunnssällskapets för all framtid lagligen bekomna rättigheter. .Om man ock på intrigens väg skulle kunna lyckas att öfverenskomma med ett års brunnssällskap, så kan detta eller dess brunnsrätt lyckligtvis enligt reglementet icke besluta för ;de kommande årens brunnssällskaper. Dessa hafva genom sina brunnsrätter äfven 1isådant fall laglig befogenhet och verklig skyldighet att vid laga domstol söka återkräfva brunnssällskapets olagligen beröfvade rättigheter, t. o. m. om man mot förmodan skulle kunna lyckas att nedtysta dessa anspråk under loppet af flera år; Man har också sagt att, om frågan hos regeringen tager sådan oväntad fy som nys angafs, den sikerligen icke skall undgå rikets ständers nppmärksamhet. Allt detta har man a mig, men huruvida dessa åsigter hafva juridisk grund, ligger utom min förmåga att döma. Detta är förmodligen de sista orden från mig i denna fråga. Anfalles jag lika orättvist ännu en fång, så nödgas jag väl med resignation underkasta mig förtalet. Det ärialla fall tvistens utgång, d. v. s. helsoanstaltens framtida öde som framförallt ligger mig om hjertat, och i detta fall skola nog, hädanefter såsom hittills, vida skickligare försvarare än jag framträda, skyddande hvad rätt och sant är. De tidningar (större och smärre) som till allmänheten spridt grefve Strömfelts mot mig riktade skrift torde godhetsfnllt finna rättvist att ifren intaga detta mitt försvar. Söderköping, Juli 1861. j Sophie Lagberg, född Thyselius. Enka efter brunnsintendenten, doktor J. O. Lagberg.