Aftonbladet – 24 juli 1861, sida 3

vid sådan olaglig bolagsstämma, inlemna ett nytt reglementsförslag är ju uppenbart ett så djerft försök till våld, att det i vår tid lyckligtvis knappast har någon motsvarighet. Man frågar! temligen allmänt: Kan det vara möjligt att K. M. finner lämpligt att ens upptaga till pröfning ett så tillkommet reglemente? Kan justitiekansleren, till hvars underdåniga utlåtande målet blifvit remitteradt, yttra något annat än att ifrågavarande handling tillkommit på olagligt sätt och af obehöriga personer och derföre icke af K. M. lärer kunna upptagas. År icke hrr aktieegares anhållan att g M. måtte stadfästa ett så tillkommet reglemente ett verkligt gyckel med högsta myndigheten, hvilket vederbörligen borde tillrättavisas? : . VI. En del af mina motståndare, hvilka nu börja skämmas för brunnsrätternas ryktbara atsägelseakter åren 1859 och 1860, försöka undskylla sig med, att dessa blott vöro opinionsyttringar. Ordalagen i brunnsrättens protokoll för år 1859 voro dock följande: Brunnsrätten beslöt afsäga sg till förmån för aktieegarne helt och hållet den förvaltningsrätt af S:t Ragnhilds helsobrunn med dess tomter och byggnader samt så nuvarande som framdeles blifvande tillhörigheter och intrader, hvilken rätt blifvit tilldelad brunnsrätten 1 k. reglementet af den 19 Dec. 1811. Uti detta beslut instämde brunnsrätten för 1860 fullkomligt. Försöket att få ett så affattadt beslut förklaradt för blott och bart opinionsyttring lärer blifva något svårt. Också höres nu från mer än ett oväntadt håll medgifvanden att ifrågavarande brunnsrätter handlat oförsvarligt, och grefve Strömfelt erkänner till och med öppet i sin ifrågavarande skrift, ätt dessa brunnsrätters beslut icke kunna vara riktiga. De voro icke allenast oriktiga, utan högeligen olagliga, och dertill så mycket olyckligare, som hela trasslet, med dess för båda partierna mångfaldiga bekymmer och obehag, endast derigenom kunde få luft att söka göra sig gällande. Märkligt är att de bland mina motparter, som nu medgifva att brunnsrätternas beslut icke voro riktiga, likväl deraf ville draga fördel, luggande dessa beslut till hufvudgrund för sina åtgöranden. Brunnsrätternas beslut äro till den grad olagliga, att de kunde blifva föremål för beifran från allmänna åklagarens sida och säkerligen blefve det, om dess verkställighet fortfarande ifrågasattes. En skicklig jurist har utredt detta iden redan nämnda brochyren: sOm förhållandet med S:t Ragnhilds helsobrunn. Båda brunnsrätterna hafva emellertid, såsom vanligen är händelsen, bestått af aktningsvärda män. Deras felsteg anses vara en följd af alltför stor tillit till branneintendenten. Ar detta sannt, såsom man allmänneligen säger, så nödgas rhan medgifva, att. denne på ett betänkligt sätt missbrukat ej mindre sitt moraliska inflytande än sin juridiska befogenhet. Reglementet bemyndigar nemligen brunnsintendenten att vara sjelfskrifven och ständig ledamot i omförmälte rätt, och hans egenskap af brunnsgästernas och således äfven brunnsledamöternas läkare, med hvilken de äro i da Vv beröring, gör vis hans ställning till dem moraliskt inflytelserik. VIL. Grefve Strömfelt påstår att det nya af honom m. fl. föreslagna reglementet, långtifrån att afse aktieegarnes fördel, tvärtom föranleder för dem betydliga sjelfvilliga uppoffringar. Härom torde nu några ord böra sägas. Dessa så kallade Itvilg uppoffringar skulle bestå i lasarettets utvidgning och i bildandet af en reservfond för möjliga framtida behofver. Uti åtminstone tvenne af de många tidningsartiklar, som till sanningens försvar afhandlat ifrågavarande tvist, finner man beräkningar, som visa att dessa uppoffringar tro alldeles inga. Sådana uträkningar synas mig dock mindre nödiga, enär nämnde SE Sp bl oe att aktieegarne icke ill de förmenta uppoffringarne skola använda egna medel. Upplysande är dock att se hvad Göteborgs Handelstidning (år 1861 n:o 89) härom yttrar: ; Visserligen, säges der, söka de aktieegare som nu begära nytt reglemente, (ja, som med otänkbar dristighet pårrka såsom sin lagliga rätt att regeringen skall tillerkänna aktieegarne både egandeoch nyttjanderätt till helsoanstaltens källa, tomt, byggnader, ångmachin, öfriga inrättningar och inventarier), visserligen söka dessa aktieegare, säger jag, att förespegla, så godt de kunna, guld och gröna skogar för btunnssällskapet, och detta på samma gång som de söka att åtkomma: dess egendom och beröfva sällska fr dess rättighet att sjelfva bestämma sina runnsafgilter; men de förtiga att de iframtiden kunna genomdrifva hvilken ändring som helst i reglementet, ty sedan K. M:t en gång tillerkänt dem både egandeoch nyttjanderätt till helsoanstaltens så väl fasta som lösa egendom, så kan regeringen icke lagligen förvägra dem hvad helst de på grund af denna egandeoch nyttjanderätt föreslå. Också hafva de för ytterligare säkerhets skull redan på förhand betingat sig rättighet till reglementets förändring, genom sista S deri — ett förutsättande af möjlig ändring som icke finnes uti det nu gällande reglementet. De försök att förespegla guld och skogar som aktieegarne gjort äro äfven i andra hänseenden af ringa värde. Hvad som utlofvas skall nemligen til Ed fra icke med aktieegarnes tillgångar, utan med brunnsgästernas egna penningar, förmedelst aftvungna brunnsafgifter. Aktieegarne vilja väl skryta med hvad de kanske till en början skola göra, men unna icke ens dem som tillsläppa penningarne dertill att få detta erkändt. Sådan är följden af att förvandla brunnsgästernas rättighet att sjelfva bestämma sina atgifte: till en rättighet för aktieegarne att godtyckligt beskatta dem. Hvad här är sagdt gäller icke allenast om Jazarettets utvidgning utan äfven om reservfonden. Hvad den sistnämda angår, så säger reglementsförslaget att 20,000 rdr skola afsättas såsom en fond för brunnens framtida möjliga behofverinnan utdelning till aktieegare skall börjas. Utom det att en sådan fond snart nog kan bildas at brunnsgästernas afgifter (då brunnens nettobehållning, sedan både räntor och underhållskostnader Tlifvit betalte, uppgått till 8 å 9000 rdr årligen) så kunna aktieegarne göra ändring äfven i detta beslut när helst de så vilja. Dessutom är afsättningen af denna reseryfond icke i ringaste hänseende någon LENE Lom ock, tvärt emot verkliga förhållandet, penningarne vore aktieegarnes), ty då fonden uppnått sin fyllnad, så är meningen att aktieegarne sjelfva skola draga ränta äfven af denna fond. Uppoft. ringen skulle ju således blott bli att likna vid en insättning i sparbanken, till fördel för insättaren sjelf. Till och med fondkapitalet skulle aktieegarne kunna sig emellan dela; ty — ännu en gång — användandet efter godtycke af hvad man sjelf både eger och förvaltar kan K. M:t icke förvägra. Så förhåller det sig med de förespeglade förment stora och sjelfvilliga uppoffringarne. VIII I Herr grefve Strömfelts generela omdöme om mins ifrågavarande skrift är: att den fullkomligt vanställer, emedan den i sjelfea ämnet innehåller så mycket med verkliga förhållandet alls icke öfverensstämmande, att den vilseleder den för saken främmande delen af allmänheten, samt att den förvränger och