Aftonbladet – 24 juli 1861, sida 2

båda grenarne af familjen Orleans; man försäkrar till och med, att grundvalen för en slutlig försoning och samverkan redan blifvit lagd. Man måste utan tvifvel vara uppmärksam härpå, för att förstå regeringens beteende på sista tiden. Detvar isynnerhet legitimisterna som Persigny genom sitt cirkulär ville uppmuntra och som man från den tiden hoppades kunna skilja från orleanisterna. Persigny röstar äfven för att behandla den italienska (romerska) frågan i legitimistisk och aristokratisk anda, att närma sig påfven och försona kyrkan. Hrr Billault, Rouher och marskalk Randon sluta sig till henom, hvaremot hrr Baroche och Delangle, hvilka ha svårt att lösrycka sig från de religiösa och borgerliga idger, som ledde till Julirevolutionen, luta till den motsatta åsigten. Det egna med Persigny är, att han — såsom redan är anmärkt — både är aristokrat och revolutionär; och märker han att orleanister och legitimister oupplös ligt anknutit sig vid aristokratiska förhållanden, som kunna störtas, så är han ej rädd för att begagna en demokratisk yxa och hugga till. Den 13 Juli. Den miresska saken är då afgjord, efter att ha genomgått åtskilliga faser i den allmänna meningen. Först rådde både harm och förfäran såsom öfver en blandning af mysteriös brottslighet och stor olycka. Derpå följde allmänt deltagande och medlidande för Mirds, för det han hölls i så långvarigt och strängt ensamt fängelse i fästningen Mazas; man glunkade om, att han skulle hållas lefvande begrafven, på det att hela sanningen icke skulle komma i dågen rörande hans förnäma medbrottslingar?. Nu, då åtminstone målets hufvudbeståndsdelar blifvit klart framstälda genom den offentliga rättegången, då man sett att Mirås förtjenat millioner, bland annat genom att missbruka deposita, då man genomskådat hela den fiffighet, hvarmed hans affärer bedrefvos, och hört domen: litet böter och fem års fängelse — säger man: Inte värret Romanen har blifvit förvandlad till en prosaisk brottmålshistoria och har ofantligt förlorat i intresse. Jag vill ej påstå att detta gäller alla; de finnas som tro, att saken icke är slut ännu, och att de privata rättegångar, som förestå, skola framdraga högt uppsatta personer såsom Mirås gäldenärer. Tikaledes finns det folk, som skänka Miress liflighet och energi ett visst erkännande, beundra den kraft och passion, hvarmed han trots allt lidande och qväsande deltog i rättegången, samt mena att han trott sin saks rättvisa, så till vida som han nemligen ej gjort annat än hvad som är sedvana hos bankirer och spekulanter. Af detta skäl påyrkade han också ständigt, att han likasom pärerna i fordna daar skulle dömas af sina likar. Ja visst! amfundet, det lystna, njutande, penningsnåla, samvetslöst spekulerande samfund, som bor i vissa qvarter, borde ha sutit till doms öfver honom och förklarat — med dess egna handelsböcker i beredskap att framläggas — huruvida han inför dess samvete eller dess böcker var brottslig! Då hade han nog blifvit frikänd; men hvarje förbrytare skulle bli frikänd, om han dömdes af sina likar i denna bemärkelse, Hufvudpurkten är emellertid, att han har sina likar, att det talas om, att Mirås icke är en person, utan ett förhållande, ett system, som tillhör vår tid, vårt land eller vårt kejsardöme. Om en sak är derföre hela allmänheten ense. En Mires är dömd; men de öfriga Miråeserna H fria. Afven rörande en annan punkt råder mycken enighet, ehuru den obestridligen är falsk. Man sädl Nn se vi, huru simpel och liten den iffighet är, hvarmed vi bli bedragna. Men oaktadt de använda medlen äro simpla och lättfattliga, när man blickar in i dem och får dem förklarade, så behöfs dock en ej så ringa förmåga för att uttänka dem och använda dem i stor skala. Det var också ett ganska simpelt sätt, hvarpå vår kejsare blef kejsare eller fick Savoyen och Nizza; men det sade man dagen efter, dagen förut trodde ingen på möjligheten och kunde ej upptäcka medlen. Simpelheten är just vår tids snillrikhet. Den kejserliga prokuratorn har i sitt åtal mot Mirds uttalat ord, som äro högst märkliga och ännu ljuda för. mina öron. Han sade: Djerfhet, slughet, orättrådighet kunna ett ögonblick inbilla sig, att de äro segerrika; de eviga lagarne tyckas slumra eller ha hänsjunkit i vanmakt under trycket af en mästares hand (main dun maitre). Den tilltalade har småningom stigit högt, han har sina beundrare och smickrare; hans lycka har varit ett bevis för dem, som förakta ärlighet och rättskaffenhet; han har klättrat uppför lyckans stege och på dess högsta pinne tyckes han stå öfver lifvets öden; då brister plötsligen pinnen, och ingenting annat synes än skam och förvirring. Allt, som är grundadt på orätt, är bestämdt att gå unde, det är den eviga moralens och rättvisans lag. AR Är ej detta märkliga ord i den kejserliga prokuratorns mun? z Jag vill, innan jag lemnar det miresska målet, tillägga, att hans medbrottsling, hr Solar, f. d. direktör för la Presse, för närvarande helt lugnt vistas i Interlaken, der den franska lagen icke kan nå honom. Det har äfven varit en annan rättegån at finansiel beskaffenhet, hvari Crdedit mobi3 ss OLlad Hr Cramnon. redaltärvan