Aftonbladet – 15 juli 1861, sida 3

Chaillu meddelar en nästan alldeles Mka bes rifning på stammarnes på vestra kusten be cende, när de välja en chef. Den femte a regionen är Tangasyikas, den ae ion. Deuna pptager mellersta delen af Afrikas längd, men er nära en tredjedel närmare den östra den vestra kusten. Den är belägen omring 700 eng. mil norr om Livingstones sjö Ngami samt omkring 340 mil sydvest om kapten Spekes sjö Nyanza. Den antages vara ungefär 300 mil lång, och den största bredden knas till 30 eller 35 mil. Den ligger 1850 fot högre än hafsytan, men 2000 tot igre än den nordligare sjön Nyanza. Detta det naturligtvis omöjligt, att några floder kunna — såsom man brukat antaga om Nilen — flyta från den södra genom den norra sjön. Burton tror i sjelfva verket, att igen flod fy ter från Tanganyikasjön, utan att den upphemtar vattenflödena från det omgifvande landet. Sjön och dess stränder rifvas såsom mycket vackra. Den eger Medelhafvets lekande ebb och flod?, 7en enomskinlig mörkblå vattenyta, purpurimmer i rödt och guld, buskbeklädda höjoch om nätterna floder af det genomsinligaste månsken. Om man betraktar landet ur en mera rosaisk synpunkt, kan man ej underlåta att na, att en stor stråkväg för handeln, d. s. för civilisationen, bör anläggas, ty inbyggarne, som bo vid stränderna, äro nästan Hllesamman affärsmän och kunna ej existera utan trafik på ett eller annat sätt. De ha båtar, men dessa äro ingenting annat än sanoter, som hålla sig utåt stränderna och iott när det lofvar att bli vackert väder åga en öfverdådig färd till motsatta stranen. Araberna upphandla slafvar och elfenyen af stammarna på sjöns stränder, och perligt ris odlades fordom der; men ininarne utledsnades af apornas, elefanternas och flodhästarnes sköflingar och läto risfälen falla i lägervall. På sjöns vestra strand ro krokodilerna, malaricerna, mosquiterna ch folket lika mycket fruktade. De sistnämnda a menniskor heldre råa än kokade, såsom idra stammar bruka, och ehuru de ega ctt nd med den bördigaste mark och det est fruktbringande klimat, låta de det bära ina vilda skördar och lefva af as och kräude djur, maskar och insekter, samt, när ädant tryter, af menniskokött.