Aftonbladet – 4 juli 1861, sida 2

cke ens förekommit vid någon enda af de ransakningar och i några af de anklagades bekännelser i Viterbo. Några månader sednäre var Oråzio fri — icke frikänd, men ösgifven i brist af bindande bevis. n mera sorglig fröjd kunde man svårlisen få se — mannens och makans möte var iksom ett möte mellan tvenne andar; de läste i hvarandras blickar att de återsågo hvarandra blott för en stund, för att sedan åter skiljas för Hela detta lifvet. Bianca kände ett oemotståndligt behofafhvila; hon aftynade alltmer för hvarje dag, till dess heines ädla själ stilla lemnade jorden. Hennes sista ord till Orazio var en bön om förlåtelse för att hon lemnade honom; men det vär så Guds vilja. Hon bad honom lefva för deras Paolo. Säkerligen kan ieke sorgen döda; hur skulle annars Orazio hafva öfverlefvat henne? Så stort är det menskliga eländet, att förkrossad som han var, så lefde han dock — lefde länge nog för attse sin son såsom en af akademien San Lucas mest lofvande elever, se honom vinna det Clementinska priset och lagerkrönas på Capitolium; och äfven länge nog för att se sin lilla fädernegård i Cascatelle öfvergå i fremlingars händer. Detta blef slutet på hans ätta-åriga kamp för att återvinna ein förlorade förmögenhet. Han dog 1847, ett bland de tusentils aldrigkända offren för den onda anden — despotismen, och lemnade Paolo, en sjutfou års yngling, utan de ringaste tillgäugar. Men Paolo hade växt upp i en för god skola, för att fälla modet. Han egde sin pensel och palett, och beslötj han att med der hjelp vinna sitt dagliga bröd. Många af han: skolkamrater och vänner, lika fattiga som han sjelf, hade ingen annan inkomst än der