Aftonbladet – 4 juli 1861, sida 2

gång, att en ny stat uppstått i Europa, och att det var tid för dess vänner och fiender att gifva sig tillkänna. Han fann tillika, att ett italienskt lån höll på att afslutas, och han ville icke gerna se den nation, för hvilken Frankrike storsinnadt dragit svärdet, få den engelska fondbörsen att tacka för sin räddning undan en finansiel kris, medan pariserbörsen var tillsluten för densamma. Allt detta och mycket mer bör han ha insett, ty det insågs af personer vida mindre erfarna och skarpsinniga än han, och dessa betraktelser ha troligen samverkat med ädlare bevekelsegrunder, då han bestämde sig för att trotsa de reaktionära makternas vrede genom att erkänna Victor Emanuel såsom konung af Italien. Resultaterna af. detta beslut äro lättare att beräkna än bevekelsegrunderna dertill. Det inskränker det uppstående konungarikets faror till ett antal och en storlek, som det endast behöfves tid och klokhet att öfvervinna. För att uppskatta betydelsen deraf gch äfven göra rättvisa åt klokheten deri, måste vi i minnet återkallå de dystra profetior, som män af alla klasser och meningar, från de mest skenbeliga försvarare af Österrike ända till sjelfva Mazzini brukade yttra om förbundet mellan Frankrike och italien. Man påminde oss om, att ?Louis Napoleons fixa id är att utplantera det bonapartistiska systemet på Europas fastland?; man försäkrade oss att fransmännen aldrig skulle lemma Itahbens jord, utan för ett pris af halfva halfön samt medverkan af en italiensk arm mot Rhenprovinserna; att jelfva Ryssland var delaktig i detta köpslut; att Ungern skulle återupprättas under tsarens och franske kejsarens förenade protektorat; samt att invasionen i Italien blott var förspelet till en stor koalition mellan vestra, södra och östra Europa mot England, Tyskland och Turkiet. Det lönar ej mödan att undersöka, huru många gran sanning må ha funnits i detta öfverraskande program, ty huru fruktansvärd sammansvärjningen än må ha varit, har den säker ligen nu exploderat. Hädanefter skall det vid Medelhafvets kust finnas en sjömakt, som ej är belastad med några traditioner af territoriel sjelfförstoring, men deremot af de kraftigaste intressen manas till fredlig sjelfutveckling — stående i skuld hos Frankrike för sin tillvaro och hos England för sin konstitution — räddad genom nonintervention, likasom den blifvit tillintetgjord genom intervention — samt egnad att utöfva ett återhållande inflytande i Europas rådslag. Innan Frankrikes erkännande erhölls, var detta knappt mera än en önskan — nu är det en fullkomlig visshet. Italiens erkännande beledsagades af en reservation?, hvilken båda parterna ha svårt att skilja från ett vilkor?. De franska trupperna skola fortfarande besätta Rom, så länge icke de intressen, hvilka föranledt deras närvaro, skyddas af tillräckliga garantier?. Mindre än detta kunde kejsaren ej ha sagt, och vi ha af baron Ricasoli erhållit den upplysningen, att underhandlingar oafbrutet fortgå?, för att öfvervinna svårigheten i denna fråga. Detär en fråga, som ständigt sträfvar att lösa sig sjelf, och hvilken just nu tycks närmare denna godvilliga lösning än någonsin. Påfven Pius IX:s helsa har länge varit svag, och den måste hysa en mycket sangvinisk tro på påfvedömets verldsliga öde, som kan aoppas, att dess timliga företrädesrättigheter skola öfverlefva den nuvarande påtven. Det är ej nödvändigt att göra Roms införlifvande till den italienska patriotismens delenda est Carthago?. Victor Emanuel har ett arfsanspråk till den eviga staden, beroende på en sjuklig mans död, men han kan dock under vissa förhållanden ännu tidigare komma i besittning deraf. Vi tro ej att iranska kejsaren skall bestrida detta anspråk mera än att Österrike länge skall vägra uppgöra saken rörande Venetien. En tidrymd, saycket kortare än den som erforrades för att genomdrifva Englands toleranslagar, dess parlamentsreformeller dess fribandel, skall då ha danat en nation, och (talien skall efter sin långa dvala med hämmad respiration vakna och finna sin dröm sann — enhet och frihet från Alperna till Adriatiska hafvet.