Aftonbladet – 4 juli 1861, sida 2

STOCKHOLM den 4 Juli, Frankrikes erkännande af konungariket Italien är den tilldragelse, som för ögonblicket i främsta rummet sysselsätter Europas uppmärksamhet. Man är allmänt ense om den åsigt, att Cavours frånfälle påskyndat uttagandet af detta vigtiga steg: Det kunde uppskjutas så länge Cavour ledde det nydanade rikets angelägenheter. Han hade inflytande och kraft nog att oaktadt det sväfvande i rikets ställning till utlandet lugna sinnena, och man synes ha varit öfvertygad att han i sjelfva verket förvissat sig om Frankrikes samtycke till den nya sakernas ordning, fastän det officiella erkännandet dröjde. Helt olika blef ställningen då Cavour plötsligen gick bort. Sedan det snart nog visat sig, atl den nya byggnaden likväl höll tillsammans, under det makten öfvergick i nya händer, blef det Frankrikes intresse att träda i öppen vänskaplig förbindelse med ett land, som snart skall blifva en fruktansvärd fiende eller en -värdefull bundsförvanat. Intet annat alternativ var möjligt. Louis Napoleon hade gått för långt för att kunna draga sig tillbaka?, anmärker Times i en artikel rörande detta ämne; han kunde icke hoppas återvinna de kontinentala hofvens förtroende, eller frigöra sig från allt ansvar för följderna af 1859 års fälttåg. Trots hr de Thouvenels påstående, att Frankrike ieke har några förbindelser mot Italien, undantagandes dem detiklädt sig genom traktaten i Zirick, visste kejsaren bättre huru dermed; förhöll sig. Han visste att många italienare ansågo förtjensten af hans intervention i Lombardieti det närmaste neutraliserad genom hans intervention i Rom, och att stunden var kommen då öppet bistånd måste efterträda hemligt förstånd, så framt icke Frankrike skulle nödgas till England afstå sin plats såsom Italiens välgörare... Han hade erfarit styrkan af europeiskt ogillande i Savojiska frågan, och han insåg att hans motstånd mot de central-italienska provinsernas införlifvande blottställt honom för misstanken atti Italien sträfva för dynastiska intressen. Han märkte att en italiensk konfederation, tillräckligt stark för att motstå Österrike, men icke för stark för att beherrskas af Frankrike, numera var en omöjlighet, att deticke numera lät sig göra att leda revolutionens