Aftonbladet – 29 juni 1861, sida 3

staden känner till? ropade Kristina stel af förvåning. Riktigt, just den tegelröda rocken menar jagX, fortfor Neubauer kallblodigt. Dock derom skola vi tala vidare i morgon vid kaffet eller —jag ser det på husfrun — I ären folk af gamla stammen — vid mjölkvällingen. Stadsmusikanten satt såsom förtrollad. Bredvid detta sorglösa öfvermod, fulit af geniala blixtrar, kände han sig som en rigig filister, och då Neubanuer slutligen berättade henom, att han komponerade mest och bäst i skogen, på gatan, ja emellanåt i sjelfva rännstenen, men dock aldrahelst på värdshusen i ett gladt lag, — drucken eller nykter, likamycket! — då hade han kunnat gråta öfver sitt redliga mödosamma huktlösa sträfvande här uppe i tornkammaren, Jag har aldrig kunnat utföra hvad som föresväfvat mig, bekände han med rörande 4 OT rg on och så mycket än det medelmåttiga förtretar mig, har jag dock, aldrig kunnat blifva annat än en medelmåt tig menniska. Under hela min lifstid har blott en sak fallit ned öfver mig från himmelen, och det var ett litet barn och en brödbulla, som jag hittade på gatan; der står pojken han är pu lång som en humlestång — och torkar sin fiol. Det är det enda, som någonsin lyckats mig, att jag gjort honom till en duktig violspelare. Såedes har jag ändå fått uträtta något m än medelmåttigt här på jorden, och derföre : skall jag i den gossen finna min r Det är sann, sade Neubauer nöjdt, pojken har godt ery och en gods men han måste uti verlden, till Wien till Italien, så att han lär sig sjelfva sången i fiolen, samt elegans och finhet i ansatsen, och blir invigd i alla konstens hemligheter af de stora mästarna sjelfva. Pet har redan länge varit min högsta önskanX, svarade stadsmusikanten, men —X Jag vet hvad som kommer sedan. Ni har inga gynnare, inga penningar, Vänta