Aftonbladet – 29 juni 1861, sida 3

— Man erfar med tillfredsställelse, att den om fornnordiska litteraturen så högt förtjente professor George Stephens i Köpenhamn inbjuder till subskription på ett nytt arbete med titeln: The old-northern runic inscriptions of Scandinavia and England. Arbetet kommer att innehålla hvarje känd inskrift med dessa forntida s. k. anglo-sachsiska? runor, vare sig på huggna stenar, runstafvar, ädla stenar, brakteater eller andra föremål. De äro till antalet mer än 70, nästan alla funna i Skandinavien och England, ocli framställa vårt nordiska modersmål i dess äldsta, hittills kända form, öfvergångsdialekterna från omkring år 200 till omkring år 1000, då de långsamt uppkommande rent skandinaviska formerna småningom blefvo mera stadgade i höga norden, samt de nya serierna af enklare eller skandinaviska runurkunder — omkring 2000 ensamt i Skandinavien — kunna sägas begynna. Michelsen och Tillge (f. d. Iversenska bokhandeln) i Köpenhamn mottaga subskription å arbetet, som kommer att utgifvas i stor 4:0 och kosta 1 guinå. — Teuton af Kristoffer James Riethmiller. Man skulle knappt kunna tro, att allegoriska dikter äro möjliga ännu i våra dagar. Ofvannämnda arbete är likväl en sådan, och den engelske författaren är till på köpet en skald med manliga tankar samt skönhet i form och fspråk. Prins Teuton är ett förkrappstigende af den germaniska stammen, och allt stort, som någonsin utförts af germaner, inlägges i hans lefnad, såsom t. ex. den gamla skandinaviska nordens gamla sjökonungars härnadståg, medeloch nyare tidens strider för borgerlig och politiskAfrihet m. m. Tanken att sammanslå Harald Hårfager, Wilhelm Eröfraren, Luther och Wellington till en person, att hopskrifva halftannat årtusende till en menniskoålder är en jättestor orimlighet. — Såsom ett bevis huru begärligt en del teaterförfattare nu för tiden gripa efter alla ämnen, som möjligen kunna. egna sig till en tillfällighetspjes, kan anföras, att direktören för en teater i Berlin nyligen aflustspelsförfattaren Hopf fick emottaga, med begäran om dess uppförande, ett lokalskämt kalladt: SLeberström im Verhör. Leberström var, såsom man torde erinra sig, det