Aftonbladet – 27 juni 1861, sida 2

ser för reformen och obenägenheten för att underteckna adressen, merendels under förklaring at vänlig stämning för reformen, härleda sig från en känsla i luften af att rege ringen skulle kunna anse för sig obehagligt och obeqvämt att bråka med den tråkiga och agiterande representationsfrågan, och att man ej till regeringen vill framställa en begäram, som till följd häraf skulle anses min: dre höflig. Om man derjemte besinnar, huruledes hvarje lösning af densamma strandat emot det stöd regeringens, om ej tydligt ådagalagda motvilja, så åtminstone mera än skäligt framträdande passivitet i afseende på representationsförslags afgörande, som lätt kan tagas för partiskhet för de två första ståndens intressen, gifvit dessa stånd, är det så mycket nödvändigare för regeringen att ådagalägga ett vaknande intresse för samma fråga. ogbringtn är således skyldig den del af nationen, som ej håller fast vid privilegierade anspråk såsom sådana, att tydligt visa att den.ej längre vill bibehålla sin ställning på sidan om folket bland de serskildt privilegierade medborgarne, utan intaga en opartisk ställning midt uti samhället. Den regering, som tager initiativ i denna fråga genom förslag till bortrödjande af den mängd för vårt statslif menliga, mot rättvisa och billighet stridande på samma gång som praktiskt olämpliga bestämmelseri fråga om vår representasion, gör visserligen icke annat än hvad man med skäl kan fordra af en upplyst ministers politiska insigter och pligtkänsla, men den iagerjdervid ett steg, som mer än någon anuan reform skall verka stärkande och förädlande på nationen, genom att en gång göra slut på ståndsplitet och sålunda göra natioaalandan jemn och stark. Nödvändigheten af reform ligger i öppen dag; nationalmedvetandet kan ej fördraga att se, huruledes riddarhuset ena gången, genom en mängd unga adelsmän, som ofta itan att känna frågans beskaffenhet och röstande efter kommando strömmar till ett plenum, uppgår till öfver 300 ledamöter, medan en annan gång de för nationen vigtigaste frågor kunna slumpas bort i ett sällskap, som ej Se ett tjog. Nationen kan ej längre tålmodigt åse, huruledes väl utwrbetade och sorgfälligt utredda utskottsbevänkanden, utan att de motiver, hvarpå de stödja sig, på ringaste sätt vederläggas, vräkas genom förseglade sedeln i förstärkt utskott: Den kan ej längre åse, huru den verkliga majoriteten vid riksdagarne, än i en, än i.en annan fråga förtryckes genom en minoritet, hvars ledares styrka ligger i förmågan att begagna sig af de utvägar, som de cbäkliga riksdagsformerna och det ruck: liga riksdagsmaskineriet gifva. Dessa orättvisor, dessa tungrodda och osäkra former, som så mången gång förlamat riksdagens verksamhet då tid hade va rit-att handla, äro lyten hos vår representation som visst inses af hvar :man, som eger någon kunskap om vårtstatsskick och le måste, ju mera omfattande riksdagens verksamhet blifver, desto klarare framstå så. som fordrande reformer. Detta kan reze ringen ännu mindre undgå att inse. Der mäste : tillika finna, att, om man ej. så fort sig göra låter, vidtager åtgärde: :ör ändring, kunna fordringarne tränga sig så högljudt fram under en jäsning i sinne na, att den moderation, hvarmed hvarjere orm bör ske, och som man nu genom lem. vande af fria händer åt regeringen visarsi önska, ej längre står till att vinna. Til röljd häraf måste man anse att denna fråge uumera kommit på den punkt, att regerinsen ej kan, sin pligt likmätigt, utan att åsidosätta rikets sannskyldiga nytta, längrein taga en passiv observatörställning till. den samma. Regeringen måste taga den on hand och ej släppa den förrän reformer blifvit tillvägabragt. AE RN SOC CERET Oh SAC F LJA FC OESSR SIAMES SPE Bö