Aftonbladet – 27 juni 1861, sida 2

berättade att ännu i dag måste slottet falla, och i morgon vore fransmännen i Ebersbach, ty äfven general Chabot tågade nu från Siegen och frefve Guerchy från Hachenburg mot Dillenburg — då blefve det inqvartering, brandskatt och plundring af — och om man icke i allting gjorde en sådan der fördömd fransman till viljes, pudrade hans peruk med guldstoft, smörjde hans stöflor med mandelolja och hans samvete med blanka dukater, så sloge han hela huset sönder och samman. Vid detta budskap skyndade de få bröllopsgästerna hals öfver hufvud sin väg utan afsked, såsom om de varit ej blott Nassauoranier, utan riktiga holländare. Och om man äfven skulle kunnat förmå dem att sätta sig ned till gästabudet, så hade visst sjelfva stolarne sprungit bort med dem, så grasserade ångest och fruktan i den hittills så och fredliga byn. brudens hem, en ståtlig bondgård, stod ett långt bord uppdukadt, hvilket på morgonen, då gästerna före kyrkfärden druckit sitt värma öl — den sedvanliga bröllopsdrycken — hade varit tätt besatt med gäster. Nu infann sig ingen till måltiden mer än : brudparet och brudens far med hennes närmaste anhöriga. Sjelfva pastorn hade stannat hemma, och klockaren kom blott för att hemta sin andel af stek, kaka och penningar, och togo-dem med sig: hem, innan fransmännen kommo och äfven satte sig ned vid det dukade bordet. Den gamle Hans Schneider, -brudens fader, låt ingen märka huru olyeksbådande ett sådant bröllop förekom honom. Han var en man, som alltid visste att finna det rätta ordet. ; : Herr son, sade. han, Svi. äro här inalles fem personer. Så klent besatt har ännu al