Aftonbladet – 22 juni 1861, sida 2

ranasdsna YCSlUad Uaklelr, Hon 1 vel, att ert slägte så hastigt kan växa upp utt aflösa Europas konstnärer, skalder, filosoier, mekanici m. fl.? Detta är följden at eu lång tradition hos oss; vi äro hvad vi lika mycket genom arf som genom oss Men det är också arfvet som vi läln å vidare, Våra barn födas fullfärdiga: de a vår konst och vetenskap i blodet, menu också vår utmatining. De äro förfärligt tiigt mogna; de veta, de vilja, de kuuoa uträtta något — om de finge krafter, om de egde full lifsverksa umhet. Menniskatis barndom har likasom plantans behof r alt hvila, alt insupa frisk luft och välgörsnde frihet. Men hos oss stå både våra förtjeuster och våra fel i vägen härför. Hos oss synes allt beräknadt på. att utpina burn domen och barnsligheten. Älska vi vära bar. ? Ja, utan vel; och likväl döda vi dem. Ett samhälle, som är så våldsamt rörligt som vårt, för — med eller utan s:t vetskap — ett verkligt krig mot barndomen. Vi ha redan omnämnt, alt författaren för detta sitt arbete gjort omfattande studier öfver hithörande ämnen. Bland andra skritter af fysiologiskt samt till ochmed -mediinskt innehåll som han citerar, finner man fven. M. Huss Alcoholismus, hvilken isut åberopar i afseende på slägtets försvagande s Samlingar och anteckningar till en beskrijninsg r Ydre härad i Östergötland Kd Leonh. Tredje delen (Örebro N. M. Liudi. Vi ha i mer än en gång varit i tillfälle aft påpeka ten ar utförliga landskapsoch ortbeskrifningar, genom hvilka först matvrialier kunna vin as till en någorlunda iullständig topografisk och kulturhistorisk olersigt af fäderneslandet. Den häradstekrilning, hvars tredje del vi här anmul , synes vara tilltagen efter en sådan målistock, att den torde finna få efterföljare ov älven i det hela torde vara föga efteriöjansvärd. I dessa första tre volymer her Törfattaren ingenting meddelat af hvad som egentligen hörer till en ortbeskrifning, men deremot sysselsatt sig dels med folkspråne, dels och hufvudsak igast med Mradele lör storia, som meddelas på ett så minutiöst sätt, att om och ett och annat der ku vara att hemta för forskaren, det hets dock är temligen onjutbart för andra i: dem, som så införlifvat sig med Ydre, den obetydligaste småsak, som rörer dets härad, är af vigt och intresse. Denna tredje del berörer böradets civila och juridish: förhållanden, menu upptager til! hufvudsakl:g del biografiska anteckningar öfver embeteoch tjenstemäninom häradet, och detta ej bivit öfver härudshöfdingar och vice häradstötdingar samt kronofogdar, häradsskr och länsmän, utan äfven öfver nämnden ifrån äldsta till sednaste tider. Man fiuner derjemte upplysande exempel på lagskijningen ifrån äldsta tider, minutiös redo, relse för dödsdomar, som blifvit fällda, och afrättningar, som egt rum inom häradet, hvarvid stor utförlighet egnas åt berätta:det af helt vanliga mordbistorier; histor:: öfver saköreslängder, tingsgästningsmede I och armbössepenningar, samt öfver bruniskador och brandstod, alla rågångsstängsetoch skiflesmål för de särskilta hemman som författaren kunnat påträffa. Förf ten svärmar som bekant för det gamla ceh förflutna, och han yttrar i sin öfversigt ni domsagans öden, att en ärlig forsknnx skall komma att bevisa otillbörligheten ul största delen, kanske af alla de tillmälv:a och klagomål, som 1600-talets afund 1:52 adeln framkallade, och hvilka sednaretders, vi vilja ej missbruka den aktnintsbjudande benämningen historieskrifvare, nen våra romanförfattare med titel af hätdatec nare så frikostigt understödt. Emelle: uppträder författaren sjelf; oaktadt hk ämne sannerligen icke mycket inbjuder reflexioner och personliga utgjutelser, fil som oftast, med hvarjehanda en skön själs bekännelserX, som just icke alldeles au-tu den opartiske, till sitt ämne med episnt lugn sig hållande historieskrifvaren. Fa yttrar han t. ex. i afseende på en mördare, som 1852 i brist på full bevisning blef ställe: under framtiden, att denna sin timliva framtid ville Adolf Hansson tillbringa utu Förenta Staterna, hvilket aktningsvärda st rr fund han förökade med en ny medborgs Gatloppsstraffet, hvartill på 1600-talet bl sd annat för tjufnad dömdes, har för sig iörfattarens omisskänneliga sympatier och huu anmärker, att Suppbådad allmoge blivit dertill använd, hvarigenom 2:ne fördela vunhos, dels att många blefvo vittnen tt brottets påföljder, dels att delinqvenien straffades hårdare eller lindrigare, i: dum mån han gjort sig mer eller mindre hata.: oförtjent eller berättigad till miskuvc Han beklagar på det högsta, att kroppsst! fen blifvit afskaffade och att fängelserna i: längre äro ohyggliga och stinkande hålor. SDet ärs — säger han — denna fribei pratande tid förbehållet att beröfva frihe för nästan alla möjliga lagöfverträdelsur, och genom ett oupphörligt användande :: den dyraste bland alla bestraffningar ölv.:flytta lidandet från brottslingen på samin.!let, som måste bekosta dessa oformliga ut gifler, utan att detta s. k. straff, uti sun I härvarande klemighet och alldaglighet, ir ne j bär det minsta afskräckande för andra elr åstadkomma mera förbättring än våra gama lagar verkade. Annorlunda voro forsta Hängelser fruktade, vare sig kronans eile: häradets — — Exempel gifvas, äfven fr: n denna ort, att lifdömde utbådo sig säsn. 4