Aftonbladet – 22 juni 1861, sida 2

skrifning öfver Ydre härad. — skrift. — Diverse nyutkomna skri och konstnotiser. Miohelets bok om hafvet. (Slut fr. n:o 137). Michelet skildrar halvet i alla dess före.eelser, från den djupaste stillhet till den våldsammaste orkan, i dess förhållande till jord, luft och flodmynningar och dessa skildringar tilltala ovilkorligt läsaren genom den poetiska anda, den entusiasm, som deri utalar sig. Det är sanut, att stilen är något ovanlig, men den har framvuxit utur och svarar emot hans egendomliga sätt att tänka. Han löper visserligen bär, likson till en del i sina historiska arbeten, faran att beskyllas för att i stället för fakta sätta fostren af sin egen inbillningskraft; känslan och fantasien spela också understundom hos honom en alltför stor roll; men det är ett misstag att tro, att en fantasirik och geniaI.sk skriftställare oftare skall taga feltiuppattning oeh åsigter, än den torre, prosaiske, som saknar all fantasi; den förres missjag kunna understundom till och med vara mera lärorika än den senares triviala satser. Från de nämnda skildringarne göres en nästan omärklig öfvergång till de genialiska vetenskapliga undersökningar, genom hvilka Maury kunnat ge antydningar om vindarnas lagt. Efter att ha lemnat en lika må lring af hafsdjuren, leder sig fi rån dem in på mensklighetens historia och visar hvad betydelse hafvet har för densamma. Hvem har öppnat för menniskan den stora skeppsfarten, frågar han; hvem uppenbarade hafvets utstri och be.ecknade dess zoner och vägar? — hvem uppläckte att jorden var rund? — hvalfisken och hvalfiskfångaren. Författaren utvecklar detta i detalj och visar huru hvalfiskfångsten kastat ett nytt ljus öfver jorden och hafvens geografi, huru den i sjelfva verket ledt till Amerikas upptäckande. Han visar, nde skilfatiaren att Columbus hade besökt Island och der ojort sig bekant med traditionerna om Grönland, och Vinland, men att han också hjelptes af Baskerne, ett folk, som på fiskarefärder nått ända till New-Foundland. Vi skola vid tillfälle meddela hvad författaren yttrar om polarhafvet och upptäcktsresorna åt detta håll, hvilket för ögonblicket har ett specielt intresse. Förf. uttalar sig med mycken värma emot det utrotningskrig, som föres mot hafvets innebyggare (les races de la mer) och inskränker sig härvid ej till tom känslosamhet utan angifver åtskilliga praktiska syftemål, som öfverensstämma med de sträfvanden för fiskens, isynnerhet laxens fredande, som på ,senaste tiden försports i England och det ifrande för fiskodling, som flerstädes låtit förnimma I fjerde och sista afdelningen afhandlar förf. hafsbaden. Med glödande värma skildras hafvets pånyttfödande kraft. Medeltiden bar afsky för hafvet; der herrskade vindens furste?, hvarmed man menade djefvulen. Det adliga 17:de århundradet hade ingen Just att umgås med simpla matrosers element. Ett adligt slott bygdes efter regeln långt, långt från hafvet med så litet frisk luft som möjligt, utan utsigt, omgifvet af fuktiga skogar. En engelsk herregård låg vanligen i en park och speglade sig i ett lilet moras. Huru allt nu är förändradt, huru man förskaffat sig luft, och hvilken mängd villor resa sig ej vid hafvet! Det är ej mycket mera än hundra år sedan detta började. Slägtet kände sig vara nära deran att förgås. Den glada tid, som efter puritanernas välde hade herrskat i England och regentskapstiden i Frankrike, hade medfört en utomordentlig svaghet. . Barnen ledo af engelska sjukan. Man måste ha ett räddningsmedel för att ej förgås. Rousseau, som predikade frihet, rekommenderade äfven ett naturligare lefnadssätt och hänvisade till hafvet, allt lifs moder. En berömd läkare, Russell, bragte hafvet på modet i England. Hvad som nu är nödvändigt, är att gå ännu längre och anlägga ej blott undervisningsanstalter, utan äfven milda stiftelser och sjukhus vid hafvet. Han rekommenderar isynnerhet till efterföljd ett barnhospital, som nyligen blifvit anlagdt vid Viareggio vid Medelhafvet. Han påstår, att någonting på allvar måste göras i barnens intresse, för att motarbeta det helvete, hvari vi lefva?. Man kan icke?, säger han, dölja det djupa lidande, som tär på occidentens. menniskoslägte. Orsakerna äro många; men en af de vigtigaste är det omåttliga, ständigt allt hastigare arbetet. Det är ofta ett verk af nödvändigheten; men till och med de, som ej äro nödsakade, brådska ändock. Jag vet ej hvad för flängande hast kommit i blodet och temperamentet. Alla föregående århundraden ha i jemförelse med värt varit dufna och dåsiga. De resultater, vi ernå, äro ofantliga; från våra hjernor strömma floder af kunskap, uppfinningar, konster, ider och produkter, med hvilka vi öfversvämma jordklotet. Men med hvad pris betala vi det? Med ett oerhördt förrukande af kraft, med en hjernansträngning, som förslappar slägtet. Verken äro vidunderliga, barnen ömkliga. Låtom oss noga besinna, huru ringa emellertid antalet jemförelsevis är af dem, som så anstränga sig. Amerika företager sig blottlitet, Asien. och Afrika intet. Ochi sjelfva Europa är det Pia oo Vr