Aftonbladet – 22 juni 1861, sida 2

förslag om införandet af årliga riksdagar. Innan vi närmare redog regeringens ställning till representationsfrågan och dess skyldighet att taga den om hand, måste vi emellertid fästa uppmärksamheten på halten af den historiska promemoria, som hr —Im— i representationsfrågan afgifvit. Om man ock måste erkänna skriftens värde såsom underlättande de undersökningar den af saken intresserade vill rv i afseende å den mängd representationslörslag, som varit vid svenska riksdagen väckta, kan man å andra idan ej underlåta att ogilla dess otillförlitlighet i uppgifter och den af partisinnet förorsakade skefhet i framställning, som i ej ringa grad der röjer sig. Den uppenbarade partiskheten för ridderskapet och adeln och specielt för det så kallade junkerpartiet, som i skriften på penningens bekostnad uttalar sig, de i partiintresset affattade domsluten i alseende på de olika riksdagarnes större eller mindre betydelse för vår samhällsutveckling, äfvensom förtigandet af allmänt kända data, när dessa skulle kunna uppgruwla den sinnesstämning, hvari författaren vill ha läsaren försatt, visar alt ifrågavarande skrift tillkommit för att gifva understöd åt de reformfiendtliga bemödanden, hvarför det parti på riddarhuset, hos hvilket hr —Im— för närvarande anser sig böra söka förtjena sina sporrar, alltid gjort sig kändt, när reformer skolat medföra uppoffring af någon äfven den lumpnaste företrädesrätt (vi erinra blott t. ex. om forum privilegiatum). Skriflens syftemål i egenskap af historisk promemoria synes derföre vara att med tillhjelp af den utaf författaren eljest skarpt klandrade historiska konstruktionen uti lästrens sinne inpregla, att från och med riksdagen 1853—18534, då intet mera omfattande representationsförslag af konstitutionsutskottet blef föreslaget, daterar sig den svenska riksdagens mera omfattande betydelse, samt att detta riksdagens ökade inflytande hufvudsakligen är junkerpartiets verk, som då kom till styret, samt att de fyra föregående riksdagarne, under hvilka, såsom det heter. stånden hufvudsakligen tvistat om och varit väpnade mot hvarandra i afseende på representationsreformen, varit jemförelsevis betydelselösa. Vi vilja ingalunda förneka att det s. k. junkerpartiet kunnat ha sina förtjenster och på riddarhuset utöfvat ej ringa inflytande på åtskilliga lagreformer, så snart ej deras enskilda ståndsintresse berörts af reformen, samt att utbytet af detta parti mot det gamla sega, mot hvarje reform fiendtliga riddarhuspartiet varit en ren vinst. Vi vilja ej heller förneka nyssnämnde riksdags vackra verksamhet. Men att göra detta parti, som till konungamakten tagit en osjelfständig ställning och i allmänhet karakteriserats genom sin benägenhet att gå konungamaktens ärenden, och att taga dess verksamhet vid 1853—354 års riksdag till utgångspunkt för ett förbättradt konstitutionelt statsskick och en förhöjd lifskraft inom vår representation, visar att hr —Im— förblandat orsak och verkan med hvarandra. Så väl junkerpartiets som 1853—54 års riksdags ådagalagda verksamhetsförmåga är en produkt af den omgestaltning af våra politiska förhållanden, som daterar sig från 1840 års riksdag, just den riksdag, som med lifligare intresse än någon både före eller sednare omfattat representationsfrågan. Mest förvånande förefaller det att hr —Im— kan förgäta den stora roll, som den märkvärdiga riksdagen 1840 spelat, så att densamma, om någon, måste anses ha varit epokgörande för utvecklingen af vårt konstitutionella statsskick. Det var vid denna riksdag som ständerna för första gången sedan 1809 uppträdde med en nationalrepresentations hållning. Nationalfprgatatfonens pligt att bevaka folkets, ej slåndens intressen, framträdde nu först såsom medveten. Nationalrepresentationens betydelse såsom en på en gång regeringsmakten kontrollerande och med densamma samverkande framstod äfvenledes. Vi se derföre huruledes vid denna riksdag adeln till principen antog fyrdelningens och sjelfständighetens upphörande. Det var vid denna riksdag som medlemmar af olika stånd slöto sig samman för att söka uträtta något å folkets vägnar. Detta lyckades ock. Den vigtiga reiormen af statsrådet blef nu antagen. Ordningen inom alla styrelsens grenar för alla tider blef en följd af det sätt, bvarpå ständerna nu utöfvade den dem tillkommande kontrollerande makt öfver statsverk och statsråd, genom att göra granskningen till helt annat än en formalitet. I spåren af denna ständernas stora verksamhet se vi uppspira så vigtiga och för vår utveckling betydelsefulla reformer, som den af folkskoleväsendet, hvilket vid denna riksdag ordnades, i kommunalväsendet, till hvars ordnande en begynnelse om ock ringa skedde i de nu grundlagda efter riksdagen utkommande förordningarna om sockenstämmor, sockennämnd m. m. Fattigvårdens bättre administration och dermed sammanhängande inrättningar af kronoarbetskåren, var ock ett resultat af denna riksdags verksamhet. Vi vilja ej redogöra för den mängd frågor, som väcktes och ej då medförde något resultat, men sedermera upptagna burit bättre frukt. Af hvad vi nu anfört torde redan visa sig, att hr — Im — varit mycket förblindad af sin ifver mot hvarje genomgripande representationsreform, då han kunnat införa denna riksdag bland dem, der ån v tv ARR AM ida ll fed