Aftonbladet – 14 juni 1861, sida 2

företog han sin andra vandring w us i hus hela Långgatan utåt efter rum och -beqvämligheter, visst icke stora, men ieke heller för små, hvilket. förhållande äf. ven kunde tjena som ledning vid sjelfva lokalen. Han behöfde icke en sal, som gjor. de honom trött. att geromvandra, men han ville icke heller hafva ett rum, der han rå. kade att. stöta mot andra. väggen, så fori han började promenera. : Solsken älskade han till en viss grad, men han älskade änou mer ett behagligt dunkel, hvilket unde sommartiden göra rum utan salsåtempererade. Körtligen: det var så mycket som han både älskade och icke älskade att, när hans långa tunna figur visade sig inom tröskeln af ett hem, man efter åhörandet af alla hans små pretentioner med det behagligaste leende försäkrade att den tillfänkta boningen helt säkert måtte ligga i ett an. nat hus. Och så gick det ända ned tills han svängt om vid torget, der han beslöt att först höra sig om på apoteket. Om det varit några år förut, så hade, sö kerligen den hederliga och hjelpsamma själen apotekaren Falk hjelpt honom tillrätta, men Falken och hans fru voro nu båda bäddade i den sista sängen, och redan växte gräset så högt öfver dessa goda menniskors torftäcke att barnen lekte i dess mjuka böljor.Deras egna barn hade då under åtskilliga befattningar redan: trädt ut i vida verlden. Det var längesedan 1782 då vi först besökte apoteket. Men aldrig mera funno stadens herrar den trefnad i lokalen somi Falkens dagar. Hvem skrattade så hjertligt som han, hvem berättade så godmodiga historier? Och den kära milda fru Majken sedan med sina nerydropar och sin svartsjuka — ack, det var gruffet tomt efter dem båda. Men om staden hyste sådana sympatier, hvad skulle ej då de tycka, som varit dem närmare! När ryttmästare Hoving nu stod i dörren till stadens apotek, frågande om han här kunde få Upplystila, om någon passan