Aftonbladet – 14 juni 1861, sida 2

herrar i huset och är menniska att ta opp trasselhärfver, vore de än så konstiga. Godt ..., efter hvad jag kunnat finna, är ni den enda förnuftiga menniska här på stället ... Se der ännu en tredaler för det ni har satt mig i bättre lynne ... Hvad är ert namn? Ah, det nöttar alls inte att fråga efter. Jag har fått väl betalt för tjensten och står nu med Spader på väg till landet ... Addjöss, herre ... Lycka till! Dagen derefter såg min far, der han nere vid bryggan öfvervarade urlastningen af en del sjöskadadt kaffe och icke just befann sig i bästa humör, en främling med ett förnämt och sjelfförtröstande utseende nalkas. Vid denna tid var min far icke mer i ungdomens kraftfulla ålder. I det svarta håret hade hösten redan strött sin rimfrost, och gestalten började antaga en lutning framåt, men de djerft tecknade ögonbrynen, de ofördunklade ögonen och N Vocken öfver pannan läto förstå att inom denna kropp ännu lefde en ande, som, ehuru mjeltsjukan långt oftare än förr smög sig öfver sinnet, likväl uppbar sin bestämmelse att sträfva emot denna makt, som plär böja de fastaste sinnen och göra den starkaste vilja till ettrö. En allt djupare menniskokärlek, sträckande sig med öm omtanka kring hela den skara underhafvande, af hvilken han var omgifven, gjorde honom icke blott högt aktad, utan äfven högt älskad. Hvarenda båtkarl, arbetskarl, huskarl, med hustru och barn, slöt sig förtroendefullt intill patron?, och det hände hvarken stort eller litet som ej patron fick ge sitt. råd eller ord öfver. Med allt detta hade man dock så stor respekt för honom, att han blott behöfde rynka ögonbrynen eller flytta käppen från högra till venstra handen för att få alla barnen i hela strandbugten att gömma sig långt in i hafstången under de gamla båtarne. Men sade han ingenting eller i öfrigt ieke gjorde ågon . märkbar demonstration vid deras