Aftonbladet – 11 juni 1861, sida 2

ör flertilet af sömmerskor blott med oerörd ansträngning är möjligt att nätt och emt uppehålla lifvet från ena dagen till den ndra, från ena veckan till den andra, samt tt man i många fall trots oafbrutet flitigt rbete kan svälta ihjäl. Huru en stackars licka med så ringa dagspenning kan lefva Paris, anskaffa bostad, föda, kläder, bränsle ch ljus, är högst förvånande. Arbetarebotäder: bli alltmera sällsynta: en mansarde vindskammare) i femte, sjette våningen kotar -på venstra Seinestranden 100 fill 120 rancs, på den: högra 150 och derutöfver. Minst 100 franes måste man beräkna för botad, 115 för kläder, 36 för tvätt, 36 till ränsle och ljus, hvilket. gör. 287 francs:; terstå 213 franes (om man, högt beräkvadt, antager årsinkomsten till 500 francs) ill. föda, d. v.s. 59 cent., eller något mindre in 12 sous om dagen, hvilket nätt och jemnt örslår att afvända hungersdöden. Detta är under lyckliga omständigheter, men när aretslöshet och sjukdom komma dertill, huru sår det då? Jules Simon skildrar sådana arbeterskors eländiga lif, deras bostäderi förfallna, smutsiga vindskamrar, på stinkande gårdar o. 5. v. Kan man dervid undra på, att dessa arma varelser af nöd eller förtviflan slutlisen drifvas till ett näringsfång, som, ehuru osedligt det är, åtminstone gifver bröd? Kan man undra på, om prostitutionen antaoer allt större och större dimensioner, isynnerhet som den, tack vare den slappade sedligheten och skönlitteraturen! numera tyckes kasta obetydlig eller ingen fläck på de prostituerades rykte, och många rika, förnäma och bildade damer bedritva detta yrke af fantaisie?. Hvad i sednare fallet tidens yppigheter uträttar, det förmår i det förra nöden; hvilketdera som är mest förlåtligt, derom skall man. ej tvista; men det är illa, att hela samhället skall vara delaktig i skulden till sådana. förhållanden, att statens styresmäns och statsekonomernas, vishet icke finner något medel att skydda det ärliga arbetet, fliten och -dygden — ty trots detta elände, denna olyckliga belähet finns det ännu gifta qvinnor ochflicor, som heldre på det ömkligaste sätt framsläpa, sitt arma lif och heldre svälta ihjäl än kasta sig i armarne på;lasten... Ja, det finns ännu några undantag från den tafla, som vi här skizzerat, men så sällsynta att man knappt kan taga dem med i räkningen. Vi omvpämna dem här till slut, endast för att ge hyllning åt den dygd,som är glömd och dock värd all aktning och beundran. Man :an lätt vara rättskaffens och ärliga om det ej kostar något; man kan modigt bära olyckan, om man ej längre kan ändra ödet; men att förbli fattig, då man blott behöfver vilja ej längre vara det, att på samma gång kämpa mot eländet och begäret efter nöje, är detta ej den skönaste triumf? Medan så många personer dagtinga med :sitt samvete, finner man i verkstäderna i Paris några arma flickor, hvilka, lydande sina mödrars förmaningar och i minnet af sin fjerran varande familj arbeta och lida hela dagen, utan att med afund och bedröfvelse betrakta de lättfärdiga nöjen, den yppighet, den lyx, från hvilka blott pligten skiljer dem. Man måste ha sett dem i deras: öfvergifna ensamhet, deras torftighet och deras oskuld, för att förstå hvad sann storhet är. De, som. besöktes, skola aldrig glömma de lärdomar, I gifvit dem;.I hyddor i Septmoncel, der bröd fattas i bordslådan, medan rubiner. och -smaragder ligga å bordet; I. verkstäder i Lyon, der den rocherade atlasen på väfsto!en. utvecklar sin blär dande prakt, under det att familjen med undergifvenhet svälter; I dystra, kalla) fuktiga mensarder i Paris, der vackra, men sjukliga flickor föra nålen från bittida på morgonen till sent på aftonen; och heldre dö än begå en synd.? Ke t ä