Aftonbladet – 3 juni 1861, sida 3

sänder ett visst ämne och att detta genom löper verldsrymden samtidigt med ljusvågor na, utån att för resten hafva det minsta med dem att skaffa. Emot ett sådan föreställningssätt talar lik: väl den stora öfverensstämmelse, som Jjusoch värmestrålar förete i många andra hänseenden. Både ljusoch värmestrålar kunna genom: tränga luftformiga kroppar äfvensom en del fasta och flytande. Vid öfvergången från ett ämne till ett annat afvika de från sin ursprungliga riktning och denna brytning sker för båda slagen strålar efter samma lagar. Man kan lätt öfvertyga sig derom med tillhjelp af ett enkelt, allmänt bekant instrument: solglaset. Om ett sådant hålles vinkelrätt mot solens strålar, så uppstår på ett visst afstånd bakom detsamma en liten rund fläck med synnerlig ljusstyrka, hvilket kommer sig deraf att alla på glaset fallande strålar genom brytningen komma att korsa hvarandra i den punkten. Utsätter man nu en kropp, som genom värme undergår någon synbar förändring, för den ljusa fläcken, så märker man genast att en stark hetta derstädes eger rum. Denna punkt har deraf fått benämningen brännpunkt.. Slutsatsen af allt detta blir således; att värmestrålarne brytas alldeles på samma sätt som ljusstrålarne. Båda slagen strålar speglas af glatta kroppar, och äfven detta sker efter alldeles samma lagar för båda. Detta bevisas tydligast af. förhållandet med brännspeglar. Dessa måste nemligen formas i enlighet med lagarne för ljusets spegling, om de skola vara. rätt fördelaktiga för värmespeglingen. Om den kropp, på hvilken strålarne falla, icke är väl polerad, så speglas strålarne oregelbundet eller, som man säger, diffust, och man är icke längre i stånd att spära den lag, efter hvilken strålarnes riktning ändras. Deremot: kan man utan svårighet pröfva speglingens styrka. Kroppar, som spegla mycket ljus, synas: belysta, i motsatt fall mörka. Samma skilnad finner man med hänsyn till de värmestrålar, som komma från solen. Man behöfver blott lägga en svart och en hvit-kropp i-solen för att genast finna att den hvita icke uppvärmes så mycket som-den svarta; och detta emedan han återkastar en vida större andel af de strålar, som träffa honom, än hvad den svarta gör. Denna iakttagelse kan man ofta göra när, det. ligger snö på marken. Underdet snön på öppna -fälfet, der han är ren och hvit, godt motstår solstrålarnes verkan, ser man honom smälta på gator och vägar, der han är mörk och smutsig. ; Skulle man också vilja säga om alla dessa öfverensstämmelser att de vore blott och bart tillfälliga, så hafva dock i sednare tider tillkommit andra, hvilka göra att ett sådant påstående icke längre är hållbart. Genom att draga fördel af ett slags elektriska strömmar har man lyckats skapa en termometerinrättning, som man kallar termomultiplikator och som är ojemförligt myc ket känsligare än våra vanliga termometrar. Med tillbjelp af denna har man hos det strålande värmet upptäckt egenskaper, omi hvilka man förut ingenting. visste. Isynner het har den italienska forskaren Melloni bi dragit till att öppna detta nya fält för den vetenskapliga forskningen. i Vid värmestrålning gjorde man tillförenej blott skilnad, mellan, deras olika mängd, i det att de mer eller mindre starkt uppvärmde en kropp. Om någon artskilnadi mellan strålarne, likartad med färgolikhe-; ten hos ljuset, hade man blott enstaka ant tydningar, af hvilka man ingenting kunde sluta. Nu kom Melloni och ådagalade att hös värmet lika. väl som hos ljuset gifves det färger och detta till och med i ännu större mångfald. I Exempelvis. anföres här blott ett af be visen. H Låter man hvitt ljus gå igenom ett fär gadt glam så utöfvar detta den verkan att en del af de färger, som innehåilas i det hvita-ljuset, släppas igenom, en del deremot uppslukas. eraf följer att ljuset, :sedan det gått igenom glaset, är till sin styrka försvagadt, äfvensom färgadt. Rödt glas t. ex. genomsläpper ganska väl de röda strålarne; men af de öfriga knappast några.; Tvärtom gifves ett sådant grönt glas, som alls icke genomsläpper någotrödtljus, meni deremotgult, grönt och blått i sådant föra hållande att deras blandning tillsamman bilda grönt. Betrakta vi: derföte ett hvitt föremål genom det ena efter. det andra af dessa glas, så se vi det i ena fallet: rödt. i andra grönt. i Låter man nu ljus, som redan gått genom ett rödt glas, falla på ett annat dylikt, så försvagas dess styrka obetydligt, eftersom det ju. består af blott sådana strålar, som obehindridt gå genom den glassorten: Man ser derföre solen eller, en hvit vägg genom -båda glasen tillsammans nästan lika så tydligt som genom: ett af dem. Detsamma eger. rum vid tvenne. gröna glas al samma sort. Låter man deremot ljus, som. gått genom det röda af nyssnämnda glassorter, falla på det gröna AT så är ju uppenbart att det helt och hållet uppslukas; enär de enda strålar, som det röda glaset släppte igenom, nemligen de röda, voro just jemnt de som det gröna uppslukade. Sammäå blir naturligtvis följden om det ljus, som gått genom det gröna, derefter faller på det röda. Ehuru tvenne sådana glas hvar för sig rätt väl släppa ljus igenom sig, så bilda de följaktligen en ogenomskinlig ren om de läggas på hvarandra. Alldeles samma företeelser varseblir man hos: värmet; blott med den skilnad att mån måste välja andra kroppar för att erhålla en nog stark verkan. Svart glas, hvilke är ogenomträngligt för ljuset, genomsläpper dock en temligen stor mängd af ae värmestrålar; som komma från solen. Likaså ä