Aftonbladet – 3 juni 1861, sida 3

3 KNPI URTKA SEAGATE BI VETE ALICE: APU, CURE Betrakta vinu det värme som finnes — lik; som samladt —-hos kroppar i stället för j vi det strålande värmet, så förekomma äfven i här vissa förbållanden, som med bestämdi het tala emot den åsigten att värmet skulle I vara ett ämne, en kropp. 1 Om alla ämnen gäller följande sats: ett ämne, som en gång finnes, kan väl bringas i annat tillstånd, men aldrig beröfvas sin: tillvaro; ej heller kan något ämne skapas. ? I Vofe detderföre på något sätt möjligt att; iskapa värme, så är det ett bevis för att i värme icke är något ämne. i I Nu är det kändt att tvenne kroppar, som! , gnidas mot hvarandra, blifva varma: man kan till och med genom ait häftigt gnida itvenne trästycken mot hvarandra få dem; Tatt fatta eld. Likaså blifva redskap t. ex. i Jen såg, ett borr, ofta så heta, under det de nyttjas, att man icke kan taga uti dem, och ? vatten kan man till och med röra om så i Tlänge att det tydligen blir uppvärmdt. i Härunder inträder i öfrigt ingen förändring hos, den kropp som uppvärmes. :BSärdeles gäller detta om vattnet 1 anförde fall. Men kan derföre icke antaga att något värme som legat doldt uti kroppen, då han befann sig i ett annat tillstånd, nu med det nya I skulle träda fram i dagen. Det återstår således intet arhåt antagande än att det vär-! ime, som vid gnidningen framträder, verkli-: Igen också i densamma har sin upprinnelse i och sitt uppskof: il Detta vore oförklarligt under förutsätt-.! ning af värmet såsom något kroppsligt. An-i norlunda blir förhållandet om man etrak-:j jlar. det i en kropp befintliga ämnet såsom j en rörelse hos kroppens mmstå delar, hvilka 1 äro så utomordentligt små att man derföre icke. kan uppfatta hvars och, ens rörelse för j5ig, utan blott förnimmer. deras samfälda i! i verkan och denna såsom värme. I sådant., fall låter :detsväl tänka sig, att en så ihål-1. ilände och liflig rörelse som den; hvilken eger! rum vid gnidning på en kropps yta, elterj: I hand skåll kunna framkalla en mötsvarande I hosskroppens-.minsta delar :och -dymedelstj ; framalstra värme. Nu uppstår likväl den frågan huru? vi i skola föreställa oss denna inre rörelse, för att med den kunna förklara de verkningar, Isom. värmet åstadkommer hos kroppar. Visserligen är icke denna fråga ännu med sä; kerhet löst; men emellertid tror författaren, ): jättinan med temligen hög grad af sanno-1r1 likhet kan bilda sig åtminstone en ungefär-15S lig-föreställning om beskaffenheten af deni i rörelse, som uppfyller det erforderliga vili koret. , Härvid måste man egna hvart och ett af i de tre åggregattillstånden sin särskilda bej traktelse. I fasta tillståndet ha kroppar icke allej nast sträfvandet att bibehålla den form, del engång fått, utan det visar sig tillika hosi i många bland dem en, benägenhet att, om dei öfvergå från flytande till fast tillstånd, dervid antaga bestämda, för hvarje klass af krop-; par egendomliga former, som fått namn afi kristaller. -Deraf måste man draga den slut-i satsen att de minsta delarne icke lägva sig! vid hvarandra så som slumpen för dem till-! sammans, utan att tvärtom i de minsta de-; larne af en kropp innebo krafter, hvilka: tvinga dem att sinsemellan intaga ett beStämmdt läge. Så länge kroppen är foat kunna dess minsta delar icke helt och hållet lemnöl detta läge; de kunna blott på sin höjd göra! svängande rörelser inom vissa gränser omKring sitt jemnvigtsläge. i I flytande tillståndet hafva rörelserna re-: dan blifvit så starka alt kroppens minsta delar icke längre innehafva bestämdalägen, I till hvilka de under sina rörelser beständigt! återvända, utan tvärtom röra sig mellan hvar-; andra utan all slags ordning: Härafförkla-. Tar man den stora rörlighet, som tillkomma: .vätskorna. . De minsta delarnes ömsesidiga: sträfvan att närma sig intill. hvarandra: är!f! likväl icke härvid öfvervutinen genom rö-J; relsen. Om också icke hvarje vätskas min-4 sta del är fästad vid en bestämd annan, sålt hållas likväl de samtliga minsta delarne ge-jnom sin ömsesidiga dragningskraft tillsam-J .mans på det sättet, att hela massan kommer , att oförändradt intaga ett och samma Tum.lt p I lufiformiga tillståndet. måste man. slutligen i enlighet med Krönig antaga att dej minsta. delurne gehom sin rörelse drifva bort 41 hvarandra ur det inbördes sammanhanget och att hvar och enderefter : beger sig at på sin väg utåt, tills han möter. ett hinder: mot detta studsar han och kastas sålundu uti sen ny riktning 0. s. v. Tänker man sig p! en sådan luftmassa i den fria verldsrymden;l: och föreställer sig derjemte, att ingen främi mande kraft der verkade på henne, så skulld kh, j i 1 1 hennes minsta delar helt och hållet rflägsnd sig från hvarandra och utbreza sig i oänd:P lighet. Befinner sig luftmassan deremot uti tett slutet kärl, då stöta hennes minsta delar oupphörligt och än här än der emot väg:bh garne, så att dessa mäste ega en viss styrka Fi för att icke tillbakaträngas ar den stora): mängden af stötar. Härutaf uppstår dei tryck, som. hvarje gas utölvar på det kärl, i hvilket han är innesluten. Jemför man nu värmet i dess nyssaf: handlade tillstånd — det är såsom en bloti och bar rörelse hos en kropps minsta delar — med det förr betraktade, då det såsom strå: lande värme utgjordes af en svängande rörelse hos ethern, så inser man lät möjlig: J; heten af en öfvergäng ifrån det ena tillstån. J. det till det andra. Man kan härvid återli jutgå från liknande företeelser i akustiken. (Forts. följer.) Til Redaktionen af Aftonbladet! Med anledning af cn i lördagens Aftonblad införd notis, enligt hvilken undertecknad skull vid kongl. musikaliska akademienssednaste sam raankomst hafva ats i in inom nämnder akademi hittills inneha tning såsom lä rare i komposition, får ja ied meddela: att äfven om ett dvlikt afsägande af mig varit på