Aftonbladet – 1 juni 1861, sida 2

Ack, vet 4 väl om den tanken varren från grund till botten — låg ingen ormoch lurade under, den? Jag har aldrig velat undersöka detta... jag har aldrig trott att det skulle ha behöfts — jag har sökt atttro att jag blott ville visa henne den sanna plig tens väg... O, hvad jag lider, hvad jag Iider:.... Men jag är ju vansinnig —jag hade icke en orm i min barm, fastän jag den tiden ännu kände att det var en TOrsKröCKTG sak att ha fir sig utan kärlek och me hjertat uppfyldt af en annan, och att man ändå måste fylla sin plats så som samvetet bjuder.... Nej, om jag verkligen vetat att hon, som värit så outsägligt säll, skulle få erfara detta, då hade det varit en så stor grymhet att Gud helt visst aldrig låtit mig sjelf komma till den punkten; som jag länge stått på och från hvilken jag välsignar min lott, min make och mina barn.... Och lugna dig nu, du min bäfvande själ — det är ångesten, som pressar dig för deras skull; som jag ändock gjort mycket ondt. Ty, 0 Gud, hade jag icke då talat med henne såsom jag gjorde, så hade aldrig, aldrig..... Ts... hördes det något.... Denna natt, denna natt! Hon gick ut och stod vid Juannas dörr, dit hon blickade in genom nyckelhålet. Ja ja, der sitter hon ännu med talismannen i handen — det är också en orörlighet, men en annan än den, som vi sett... Gud misskunde sig öfver dig, arma barn! Hvad du dyrt får betala en timma i himlen.... kanske tvärtom.... Nej, jag går icke in till henne — hennes utseende tar ifrån mig den smula förstånd, som jag har qvar., Konkordia gick åter in i det dagliga rummet. Hon satte sig, hon lade sig, hon steg upp, hon gick fram och åter. Aldrig hade On kunnat tänka sig en natt lik denna, Ändtligen hördes den i klockan instängda göken gala 1-timman. Konkordia stod nu vid dörren åt förstugan med det brännande hufvudet stödt emot posten.