STOCKHOLM den 1 Juni. Om den nuvarande ödesdigra ställningen inom Förenta Staterna innehåller en amerikansk tidskrift en skildring, hvilken, såsom betecknande för den inom de norra staterna : rådande stämningen, vi här återgifva: Om en stor man, kämpande med ödets stormar, är det mest höga, så är en medelmåttig man i samma läge säkerligen det mest jemmerliga skådespel. Förlorande sin själsnärvaro, hvilken egentligen aldrig varit någonting annat än frånvaron af fara, för-) i lägen till följd af sina vanliga grundsatsers oanvändbarhet (om det kan kallas grund-j satser hvilket, liksom verksamheten vid gåendet, blott är en omedveten tillämpning af tyngdlagen), hjelplös, rådvillj oförmögen att igenkänna blomman Säkerhet i nässlan Fara, ännu mer oförmögen att plocka den, är en sådan man verkligen ett ämne för medlidande. Ar han en despot, som genom hårdnackadt fasthållande vid traditionel usel politik sjelf beredt sin undergång, likasom Frans II i Neapel, så öfverväges vårt medlidande af tillfredsställelsen att mannens undergång är statens trygghet. Men när offret är en så kallad statsman, som för egennyttiga ändamål missbrukat de högsta, åt honom anförtrodda pligter, kan han endast göra anspråk på vårt förakt och vår förkastelsedom: En sådan man är mr Buchanan. Det finnes tider, då medelmåttan blir. en farlig egenskap, och en person kan lika kraftigt dricka sig drucken i mjölk och vatten, som i madera. Buchanan tyckes icke en gång ha en mening, då han, likasom en bastard mellan sparf och råtta, flädermusaktigt för sin fruktan blott har valet mellan att fly eller gömma sig. Mr Buchanan fick åter en gång ett tillfälle att visa sig lumpen, hvilket han begagnade i sitt-tal i secessionistfrågan. Mr Buchanan skulle varit otroIgen mot sin historia och sitt politiska system, hvilket ej har sin like i intriger, mannamån och partiskhet, om han I sitt bekanta budskap uttalat en statsmannaåsigt, till och med om han varit i stånd dertill. Vi kunde icke af honom vänta något budskap, värdigt amerikanarnes intelligens, anda och karakter; men han hade kunnat bespara sig äran att vara den förste president, som ej lät sig af sin ställnings värdighet höjas ur lumpenheten. Han tyckes alltid ha ansett sitt presidentskap såsom ett slags slafveripropagandisternas hedersembete, och hans budskap till kongressen såg ut som en sista, saftlös kramning på den apelsin, som de södra staterna föraktligt kastade åsido. Mr Buchanan ansåg Syd-Carolina-revolutionärernas förmenta klagomål verkliga och till och med stora nog, för att rättfärdiga revolutionen. Han rådde blott secessionisterna att bida något och försöka hvad som kunde vinnas genom underhandling. Han ser i landets historia endast en rad af orättvisor, som tillfogats slafstaterna af de fria; han försäkrar dock, att förbundslagstiftningen arna angripit söderns rättigheter, undantagan es i det enda fallet, missourikomSDR ehuru detta gaf slafstaterna ovilorlig besittning af territorier, hvilket fristaterna dittills bestridt. Secessionsrörelsen har sitt ursprung endast i äregirigheten hos i sina förhoppningar svikna politici. År 1832 kallade general Jackson Syd-Carolinas doktrin rent ut för landsförräderi, och amerikanarne understödde honom i denna åsigt. De äro icke mindre förrädiska derföre att James Buchanan är ringare än Andrew Jackson, men de äro så mycket farligare. Det har hittills varit Förenta staternas olycka, att de allmänna angelägenheternäs förvaltning allt mera uteslutande fallit i händerha på sådana män, som behandlat politiken mera såsom ett lyckospel än såsom en åt dem öfverlåten pligt, och hvilka vågat sitt kapital af personliga fördelar på den blinda slumpens kort. Så har det kommit till en allmän skepticism, hvilken i tider sådana söm våra är utomordentligt farlig. Den förderfliga läran om ombyte af .embetsmän har öfverflyttat de otaliga regeringstjenarnes tillgifvenhet, äfvensom alla deras, som bero eller taga intryck af dessa, från regeringen till ett parti. Hvarje ombyte i den nationella förvaltningen är för tusentals familjer en lika stor olycka som en revolution, och sålunda har regeringen förlorat det inflytande, som begreppet varaktighet och oföränderlighet skulle utöfva i en kris sådan som denna. f detta ögonblick har hela skaran af tjenstemän i södern förvandlat sig från ett konservativt till ett revolutionärt element, och detta just till följd af känslan af osäkerheten i deras ställning. Deras trohet har alltid egnats det parti, som satt vid styret i Washington och ej nationens regering, och så finna de helt naturligt det lätt att öfverflytta denna trohet på det rådande partiet der hemma. Den dagtingan i slaffrågan, hvilken hittills karakteriserat landets båda stora partier, har stärkt ultras händer i södern och genom gynnandet af skefra åsigter om söderns öfverlägsenhet öfver nordens brist på zsrundsatser satt dem i stånd att bemäktiga 8 den allmänna meningen. Vi ha gjort ;å mycket för att styrka dem i tron om deras betydenhet för oss, att vi nu ej kunna — ? AA —e———— AKA X 2 tomat