Aftonbladet – 31 maj 1861, sida 2

Den af en underbar skräck, af hemlighetsfulla rysningar gripna qvinnan ville tala, ville röra sig, ville tänka, men blef ändå stående tills det tycktes henne att den uttröttade mannens hufvud sjönk så djupt mot bröstet: som om krafterna alldeleg öfvergifvit honom. Då var det instinkten som hos henne födde ny styrka. Hon kom ned, hon visste ej huru...hon uppskrufväde luckan, hon visste ej huru... hon uppref fönsterhåkarne, hon visste ej huru — och inne i hennes rum vid hennes hjerta, slående som den jagade fågelns, låg snart detsamma hufvudet som hon nyss sett digna. Från fyra ögon runno tillsammans yra tysta floder... och hon visste om alltsammans intet. : Jorden låg öde, svart och dyster i natten utanföre, men vinden klagade ej mer genom Berffendalen: den hade gått till ro, lemnånde de sista höstblommorna att äfven i frid få hvila ut vid en moderlig barm. w 12. Vid Grafverna. En liten familjtafla af ljusaste slag ligger framför oss, och det gör ingenting till dess skada att den är omgifven af det nakna; allvarsamma natursceneri, som utmärker Bohusläns storartade kust. Gökklockan hade nyligen tillkännagifvit 5-tiden på eftermiddagen. Brasan flammade icke högt i sky såsom rikemans hus, der man icke behötver tänka på veden, men det i Kors lagda litet sura bränslet flammade stilla och mildt och belyste fullkomligt rummet ända till de gröna Murgröns-jalusierna, som på ett passande sätt blifvit tuktade för att lemna höstsolen tillträde, när den kom på besök. I salig. kommissarien herr Peder Gude Giäddas skinnklädda skrifstol, behörigen omskinnad, satt nu den unge kapellpredikanten