Aftonbladet – 31 maj 1861, sida 2

Konungen yttrade till honom, att ett krig med Frankrike icke kunde undgå att förr: eller sednare bryta ut. . För att förmå verksamt bekämpa Frankrike, skulle man icke kunna undvara Preussens ledning. Men hellre ville kan taga goda ord af Frankrike, än ställa sig under Preussens ledning! — — Den, som häruti finner någonting -förvånande, han må erinra sig, att hannpoveranska ministern v. Borries i kammarens session den 3 Maj 1860 helt öppet riktade mot de tyska reformsträfvandena ett hot om Rhenförbundets förnyande. Detta yttrande framkallade en storm i hela Tyskland, men konungen af Hannover upphöjde hr v. Borries i grefligt stånd. Det saknas alltså icke exempel att sådana förrädiska afsigter verkligen förefinnas hos det mellersta Tysklands stater, och skulle den länge förutspådda krisen för Tyskland verkligen inträda, så kunde vi komma att upplefva händelser, för hvilka hvarje tyskt hjerta skulle känna blygsel. Endast genom kraftig handling från Preussens sida kunde det blifva möjligt att med ett slag krossa hela detta intrigspel. Nationen skulle sluta sig kring Preussen och tillrättavisa de furstliga renegaterna. Men hvad tager Preussen sig till under dessa omständigheter? Den nuvarande ministerens meåst sanguiniska vänner våga numera knappast vänta sig något af dess e förhoppningar, som fästades vid det nya tidehvarfvet ha längesedan förbleknat. Preussen vill i förhållande till utlandet bevara allas rätt, till och med hvarje duodezfurstes, och låter nationen förtäras af fruktlös trånad efter inre enhet och ett aktningsbjädande uppträdande mot utlandet. Hur det hos oss står till i det inre, derpå har det exempellösa förhalandet med de eländiga polisangelägenheternas afgörande lemnat ett talande bevis. I den allmänna meningen råder en djup förstämning och partierna befinna sig i det ömkligaste upplösningstillstånd, och under sådana auspicier gå vi till mötes en tid, som kanske blott alltför snart skall taga i anspråk nationens till det yttersta ansträngda krafter, ——